Fötter är viktigare än rötter

Bild: Illustration: Wilfred Hildonen

Människan har vandrat alltsedan de första människorna tog sig från Afrika men resandets natur har förändrats.

"Människans natur har med rörelse att göra, absolut lugn är det samma som död." Orden är den franska sextonhundratalsfilosofen Blaise Pascals och för egen del är jag övertygad om att han har rätt.

Liksom också i vår egen tid den amerikanske intellektuelle George Steiner som menat att det är viktigare att människor har fötter än rötter.

Sen de allra första människorna började sprida sig från Afrikas slätter, har människor vandrat, av ren nyfikenhet, för att få en bättre förståelse för sina omgivningar och sitt sammanhang eller för att hitta bättre jakt- och betesmarker, bättre liv. I alla tider har de brutit upp, frivilligt eller av nödtvång. De stora eposens hjältar - Gilgamesh, Odysseus, Aeneas - upplever uppbrott, förflyttningar eller exil liksom också Bibelns gestalter: Noah, Abraham, Josef, Moses.

I dag, när människor flyr i rangliga båtar över livsfarliga hav och när allt fler gränser stängs, är det ett privilegium att få resa fritt, för sitt arbetes skull eller sitt nöjes skull. Resandet har utvecklat människors uppfinningsrikedom och intelligens, det har inneburit utveckling, mognad och andlig förnyelse: att er-fara och därmed skaffa sig erfarenhet förutsätter farande. Man har gjort - och gör - pilgrimsresor, bildningsresor. Man har rest – och reser – för att utmana sig själv eller för att hitta sig själv.

I sin tankeväckande lilla bok The Art of Travel konstaterar Alain de Botton att resor kan vara ett sätt att återfå kontakten med känslor och idéer som är viktiga för en. Det är inte nödvändigtvis hemma man bäst träffar sitt sanna jag: "Möblerna hävdar bestämt att man inte kan förändras eftersom de inte gör det. I ett anonymt hotellrum kan man reflektera över sig själv från en höjd som man inte kan uppnå mitt i sina vardagliga bestyr."

*

Gamle Freud menade att resans djupaste njutning ligger i att fly familjen och framförallt den patriarkaliska fadern. Själv reste han ständigt, både som flykting och som turist men på ett sätt som – tror jag – är nog så vanligt var och förblev hans inställning till resandet motsägelsefull och ängslig: å ena sidan hade han en bestående längtan att se nya länder, å andra sidan skrämdes han av det nya och främmande, kände oro över att vara långt hemifrån och var oupphörligen rädd för att råka ut för något missöde.

Frågan är om inte hans ängslan förhöjde njutningen. I sin anteckningsbok skrev den franske existentialisten Albert Camus: "Det som ger resandet värde är rädsla. Det är det faktum att vi i ett visst skede, när vi är långt från vårt eget land, grips av en vag skräck och en instinktiv önskan om att återvända till våra gamla vanor. Den känslan är det mest uppenbara utbyte man har av att resa."

Pascal var ännu mer ambivalent än Freud. Han menade att vår rastlöshet är något vi är dömda till: "Alla människans olyckor härstammar från hennes oförmåga att sitta still ensam i ett rum". Resandet - det var han övertygad om - är i första hand en flykt från tankarna på vår dödlighet, tankar som annars skulle göra oss förtvivlade. Det kan rimligtvis vara en flykt också på många andra sätt: från plikter och ansvar, från dåligt rykte och skulder, från olycklig kärlek.

Från leda.

Helt säkert är det ofta en flykt från ren och skär leda.

*

De kan kännas förvånande men faktum är att ordet "turist" först användes om aristokrater. På sexton- och sjuttonhundratalet reste unga adelsmän framförallt från England men också från andra nordeuropeiska länder till Frankrike och Italien för att, ofta i sällskap med en informator, under något år bekanta sig med den europeiska kulturens stora minnesmärken, för att lära sig språk och förfinade seder i salongerna och inte sällan också för att skaffa sig nya, mer mångsidiga sexuella erfarenheter. På engelska kallades resan The Grand Tour.

En svensk aristokratisk bildnings- och turistresa av lite annat slag som finns omsorgsfullt dokumenterad är baron Jan Carl Adelswärds från Adelsnäs utanför Åtvidaberg. Den som skulle bildas var den färska friherrinnan Marie som hade varit deja på gården och baronen - som var suspekt i kretsarna redan av den anledningen att han i ungdomen hyst "jacobinska", det vill säga revolutionära, idéer - hade gjort skandal genom att gifta sig med henne. Till planen hörde också att besöka baronens bror Göran som tagits till fånga under Sveriges krig mot Frankrike och som nu bodde i Nancy tillsammans med sin franska hustru. Det första försöket att komma iväg gjordes 1819 men när man kom till Ystad och friherrinnan för första gången såg havet blev hon så förskräckt att hon vägrade ge sig ut på det och man fick vända om och åka hem. Nästa avresa - den var tänkt att ske följande år - måste inställas på grund av sjukdom. Men den 28 maj 1821 kom man äntligen iväg. Resesällskapet bestod av tio personer, inklusive läkare, de två barnens guvernant och en kammarjungfru och de transporterades i tre vagnar, en stor specialinredd landå, dragen av sex hästar och två mindre. Allt som allt var det tio hästar som skulle bytas vid varje skjutshåll. Ett stort bagage medfördes, bland annat ett reseklavér om tre oktaver, ett stort förråd skinkor från Adelsnäs och en låda med mineralprover från Åtvidabergs koppargruvor, vilka skulle analyseras av Frankrikes bästa kemister. Av omtanke om friherrinnan reste man landvägen över Haparanda och Torneå, ner till Åbo och Helsingfors. Också en av baronens vänner, överstelöjtnant Gustaf Fredrik Stjerncreutz, var med och förde dagbok. Allt noterades, också resenärernas hälsotillstånd. Baronen fick ryggvärk, fröken Emérence som ännu inte fyllt ett år när resan började fick tänder, som de flesta resenärer genom tiderna drabbades sällskapet av magsjuka eller av oregelbunden tarmfunktion. Laxermedel tycks ha varit i flitig användning. Överstelöjtnantens bild av Finlands nya huvudstad - dit de anlände den 25 augusti 1821 - är entusiastisk:

"Hade vi blott Bömbole gård att passera for att göra vårt intåg uti Helsingfors, som för 10 år tillbaka var en ringa Stad, men nu redan tillkännagiver, att den är ämnad till det sammanslagna Storfurstendömet Finlands huvudstad. Med Senatshuset, kan intet hus i Stockholm, varken Prinsessans eller Operahuset mäta sig, fastän att denna byggnad ännu ej är färdig, men då 2ne pavilloner tillkomma, som nu äro under arbete, så bliver detta att anse som det vackraste Slott."

*

Några decennier senare hade också borgerskapet fått möjlighet att resa. Sen tidigt 1800-tal har det funnits guideböcker till Europas gamla kulturländer med historiska sevärdheter. Brittiska Baedeker gjorde klart att turism var en strapatsrik verksamhet som förutsatte misstänksamhet mot och avståndstagande från lokala förhållanden. Om Spanien hette det att städerna var insvepta i tobaksrök och kaféerna "präglades av avsaknad av bekvämlighet och renlighet". Kypare, bärare och hotellstäderskor var slarviga och det gällde att noga kontrollera räkningar och de pengar man fick tillbaka i växel. På landsvägarna hotade stråtrövare och tåg kunde man inte åka utan att ha rengöringsmedel, klädborste och insektpulver med.

Ändå reste man. I bästa fall handlade det fortfarande om en bildningssträvan, om att – som bland andra Nietzsche tänkte sig det – se sig själv i ett större historiskt sammanhang, kanske rentav få en känsla av kontinuitet som bidrog till ens livsmening. Ofta handlade det om att göra som andra i ens samhällsklass. För två hundra år sen skrev Lord Byron från Venedig: "Jag hade tänkt mig att resa till Rom men just nu är stan nerlusad av engelsmän, ett pack stirrande dumbommar som går omkring och gapar och vill att allt ska vara billigt och praktfullt på en och samma gång."

Turistföraktet har alltså gamla anor och har inte minst varit ett klassförakt, först aristokratins förakt för borgarna, sedan borgarnas för de breda lagren. Det mer folkliga resandet, massturismen, började i England, med järnvägarna och med entreprenören – och nykterhetsvännen – Thomas Cook som 1841 ordnade en gruppresa med tåg för att sprida nykterhetens budskap. Det var han som uppfann tur-returbiljetten. 1846 organiserade han resor till Skottland, 1850 till kontinenten. Han hade en egen tidning som sålde annonser för hotell i Paris. Han sålde semesterresor med fasta rutter och all inclusive och med personal som hjälpte turisterna att ta sig fram på franska. 1866 skickade han den första turistgruppen över Atlanten, ungefär samtidigt ordnade han resor till Schweiz och Egypten. 1872 ägde hans första jordenruntresa rum och varade 222 dygn. Hans son, John Mason Cook, lyckades utvidga verksamheten genom att appellera till ett förmögnare klientel: företaget kunde erbjuda nya tjänster som tågtidtabeller och resechecker. Resultatet var att Thomas Cook and Sons till och med fick arrangera den tyska kejsarens högst privata rundresa i Det heliga landet. På 1920-talet kände alla och envar till sloganen: "Från tronarvingen till den enklaste grönsakshandlare – alla reser de med Thomas Cook!"

Trots att de allra flesta som reser i dag är turister snarare än resenärer – resandet har ju också blivit oändligt mycket bekvämare sen Lord Byrons eller ens Freuds tid – så är "turist" en benämning som de flesta inte gärna använder om sig själva. Turister är alltid de andra, de alltför många andra, de som gör att man måste köa till alla museer, de som är fixerade vid att se de mest erkända sevärdheterna som de sedan står i vägen för och skymmer, de som bara passivt konsumerar upplevelser genom ett voyeuristisk tittande snarare än ett verkligt seende, de som gör att man har svårt att känna det man tycker att man borde känna inför det man ser, de som har sämre smak än man själv, de som man tycker att man måste komma bort från för att få en autentisk upplevelse.

De som kanske kommit så långt att de vågar äta annat än köttbullar men inte så långt att de förstår att hålla sig borta från restauranger som har menyer på svenska. Eller bilder på maten. Inte sällan är det förekomsten av egna landsmän som stör mest.

"Turister" är ett samlingsnamn för frustration.

*

Handlar turism fortfarande om bildning?

Det är allt färre som går med blicken i nån traditionell guidebok i en lydig strävan att bilda sig. Det är som om Alain de Botton inte riktigt är i takt med samtiden när han klagar över sin Michelin som intimiderar med fakta man inte vet vad man ska ha till. Vad betyder - frågar han sig under ett Madridbesök - att få veta att "Den nyklassicistiska fasaden till Iglesia de San Francisco El Grande är av Sabatini medan själva byggnaden, en cirkel varifrån sex kapell strålar ut, och den stora kupolen (33 m/ 108 fot bred) är av Francisco Cabezas." Är det tänkt att man ska känna till Sabatini och Cabezas?

Det är det inte många av dagens turister som tror.

Möjligen finns det fortfarande de som böjer sig för den auktoritära ton med vilken sevärdheter rangordnas. I de Bottons guidebok får Plaza de la Villa en stjärna, Palacio Real två stjärnor och Monasterio de las Descalzas Reales tre. Den trestjärniga sevärdheten beskrivs som "Det vackraste klostret i Spanien" vilket omedelbart preciseras: "En storslagen trappa som är utsmyckad med fresker leder till det övre klostergalleriet där varje kapell är mer överdådigt än det föregående." Meningen kunde, tycker Botton, lika gärna ha fortsatt: "och där det måste vara något fel på den turist som inte håller med."

Så småningom dristar han sig till att göra en alldeles egen rangordning: av trestjärnigt intresse är för hans del att de restauranger han besöker serverar så lite grönsaker, att spanjorer har så långa namn och att spanska män har så små fötter. Jag är övertygad om att allt fler turister tillåter sig samma självsvåldighet som de Botton. Önskemålen har blivit mer specialiserade och mer öppet njutningsbetonade: man kan vilja golfa eller surfa eller helt enkelt få sol, värme och bad – också mitt i vintern. Man kan vilja ägna sig åt vinprovning och gourmetmat eller åt shopping, en verksamhet som har blivit mer utmanande med åren och i viss mening tråkigare. Å ena sidan har ju utbudet av varor vuxit explosionsartat, å andra sidan har globaliseringen gjort att den ena storstadens shoppinggator är den andras lika.

På turismens område liksom på kulturfronten har gränsen mellan högt och lågt tenderat att suddas ut. Självklart finns det vid varje tidpunkt resmål som är "heta", självklart söker sig eliten fortfarande till andra researrangörer och framför allt andra resmål än "de alltför många" men det finns inte längre givna auktoriteter för på nätet kan nu envar få in egna recensioner av vad den sett och gjort och egna råd om vad som är värt att se och göra. Kanske det bara är bra, kanske det är en form för demokratisering?

Merete Mazzarella Författare

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00