Fosterländskhet inkluderar också nödställda

NYTT UPPDRAG. Till våren reser Elli Flén ut igen. Då åker hon till Nepal i egenskap av beskyddare för Finska Missionssällskapets kampanj Utjämningen, som i år fokuserar på fredsarbete bland kvinnor.Bild: Joanna Lindén-Montes / Finska Missionssällskapet

VEM: Kommunikationskonsult Elli Flén, 42. VAR: Har erfarenhet från arbete i kris- och konfliktzoner, bland annat i Kosovo.

Drömmen om att verka som fredsbevarare fanns redan hos den tonåriga Munsalaflickan Elli Flén. Det kom ändå att ta många år in i vuxenlivet innan hon gjorde den militärtjänstgöring som var en förutsättning för att få åka ut på uppdrag och, som hon säger, "rädda världen".

2004 bar det av till Kosovo, där hon under ett år tjänstgjorde som fredsbevarare inom KFOR-operationen. Två år senare, 2007, kallade ISAF-operationen i nordvästra Afghanistan.

Och ganska snart efter hemkomsten från Afghanistan var det dags för ytterligare ett internationellt uppdrag, den här gången med Organisationen för säkerhet och samarbete, OSSE, som uppdragsgivare.

Destinationen var, än en gång, Kosovo där hon arbetade som OSSE:s presschef fram till 2009.

– Redan efter mitt första uppdrag utomlands fylldes jag av en slags sentimental tacksamhet för allt det som vi har i Finland. Det finns så många saker vi tar för givna och det kan låta självklart att säga det. Samtidigt blir det så väldigt mycket mer uppenbart då man levt i sådana samhällen som inte har det som vi har.

Hon ger exempel: Snöröjning på vintern, ett nödnummer dit du kan ringa om någonting händer, där någon svarar och du kan lita på att någon anländer för att hjälpa, hälsovårdscentraler med ett fungerande kösystem, en utbildning där det finns kriterier för vem som får bli rörmokare eller börja installera diskmaskiner, ett domstolsväsende .

– Vi kan klaga på allt detta och vi kan ha olika åsikt om hur allting fungerar, men vi har allt det här. Det finns en grundläggande tillit i samhället om att någon tar hand om oss.

Eller: Ingen behöver svälta ihjäl i Finland. För det är det slags perspektiv hon fått efter uppdrag på de internationella krisarenorna.

– Det kan låta banalt, men vi är faktiskt ett av de få länder i världen som på alla plan har det så bra som vi har. Det enda vi behöver göra är att betala lite skatt. Vi kan, och får, förstås vara missnöjda då någonting inte fungerar. Men vi får ställa oss upp och säga det utan att få en kula i skallen.

Perspektivet kan samtidigt vara frustrerande.

– Då jag kom hem från uppdragen i Kosovo och Afghanistan kunde jag inte öppna tidningen på minst två veckor. Jag höll på att bli galen av vilka saker människor orkar klaga på. Samtidigt tror jag att antalet problem för en människa är konstant. Om du inte behöver vara rädd för ditt liv, om dina barn lever och ni har mat på bordet så bekymrar du dig för någonting annat. Och så ska det förstås få vara.

Perioderna utomlands har, utöver perspektiv, också ökat Elli Fléns fosterländskhet. Hon konstaterar att det inte är ovanligt att kärleken till hemlandet växer när man är borta från det.

– Jag började verkligen älska Finland mer efter att ha varit borta.

Just i fosterländskheten hittar Elli Flén ändå en av det hundraåriga Finlands stora kriser. Främst pekar hon med handen mot dem som försöker kapa rätten att i fosterländskhetens namn kräva mer åt sig själv och samtidigt missunna andra. Särskilt ilsken är hon över dem som klagar över sin misär, inte gör någonting för att förändra läget utan i stället skyller på andra.

– De som utger sig för att vara patrioter och som påstår sig hedra krigsveteranerna då de säger att vi inte kan ta emot invandrare. Det är så jag baxnar. För det första tar de åt sig äran av krigsveteranernas insatser utan att själva ha varit med om striderna. För det andra tar de sig frihet att tolka vilken slags frihet krigsveteranerna stred för. För det tredje hittar de ett objekt att skylla på för att de är missnöjda över sin egen situation. Den här formen av fosterländskhet – där man missunnar andra för att få mer själv – har kört rakt i diket.

Samtidigt upprepar hon att hon själv är en stolt finländare. Just fosterländskheten är också den egenhet som Elli Flén tror enar de flesta människor i världen. Det är inget unikt finländskt.

– Stolthet över det som är vårt, nationalismen, på gott och ont. Jag tror de flesta människor vill lyfta fram det goda och det som just det folket, eller landet, är bra på. I Kosovo kan de vara oerhört stolta över ett nyöppnat hotell som de liknar vid Toscanastandard, i Afghanistan över sin poesi som är helt okänd för mig. Och vi finländare kan vara ängsligt intresserade av vad folk i andra länder tycker om oss eller vad turisterna säger om Finland.

Lite som att fråga 100 människor om Finlandsbilden ute i världen?

Kanske det.

Det är naturligt att vilja veta om andra också förstår hur mycket bra saker det finns i det egna landet, menar Elli Flén.

– Just nu verkar många i Finland ha glömt att utgångspunkten för de allra flesta människor är att de vill bo hemma, i sitt land, i sitt hem. Människor flyr då det inte längre finns någon annan utväg, då det inte längre finns trygghet, mat eller en framtid för barnen.

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08