Fosterlandet och flaggan

Flaggbruket är ett sätt att utesluta, gallra och beskära kättare från likasinnade.

I dagens värld anses staden vara en metafor för teatern. En av urbanismens många symboler är människan på gatan där hon får sin identitet och formar sitt förhållande till gemenskapen. "Offentligheten" skiljer stadsborna från landsbygden, eftersom de sociala relationerna blir synliga på den publika arenan. I offentligheten kommer även makthavarna i kontakt med folket. Dessa möten kan vara konfliktfyllda och spända eller de kan skapa samhörighet och glädje.

Den kända amerikanska sociologen Lewis Mumford tolkade på 1950-talet staden som en teater för sociala aktiviteter, "a theatre of social action". I den urbana vardagen möts olika sociala grupper. Dessa sammankomster kan antigen åstadkomma social kohesion eller öka kontrollbehovet. Mötena kan också vara källan till en dynamisk och positiv kollektiv förnyelse.

Under de senaste åren har vi i Helsingfors sett en våg av kollektiva uppträdanden, som varken strävar efter sämja eller harmoni. En ny dimension i de flesta stora stadsdemonstrationerna är avsaknaden av den nationella flaggan. Däremot syns blå-vita flaggor eller kopior av dem på massmöten som riktar sig mot invandring eller i stäng gränserna-manifestationer. Historikern Tuomas Tepora, en ledande person i den yngre forskargenerationen, har skrivit om den moderna användningen av flaggan. Han konstaterar att sedan skinnskallarna gjorde sin entré på Joensuus gator i slutet av 1990-talet har flaggan övergått till att vara en central symbol för yttersta högern.

Länge var flaggan i Finland en neutral nationell symbol. Under kriget spred sig flaggningen i sammanhang som ofta hade en anknytning till kollektiv sorg och förlust. Först under 2000-talet, i kölvattnet av de nationalistiska och högerpopulistiska rörelserna i Europa, har de traditionella symbolerna fått en ny synlighet genom extrema rörelser. Den nationella flaggan vid gatudemonstrationerna i Budapest, Moskva, Belgrad eller Warszawa har vuxit till en symbol som separerar "oss" från motståndarna. Flaggbruket är ett sätt att utesluta, gallra och beskära kättare från likasinnade.

Det finländska samhällets demonstrations- och symbolkultur visar tydligt hur vi har blivit en nation med två fosterland. Den blåvita flaggan syns sällan i dagens röd-gröna demonstrationer. På hösten 2015 arrangerade våra löntagarorganisationer stora gatuevenemang. Ingen blåvit korsflagga syntes, men i stället förekom ett hav av röda och orange flaggor. De blåvita färgerna har lyst med sin frånvaro också i demonstrationer riktade mot rasismen eller för ett mångkulturellt eller tolerant land.

Många har blivit överraskade av att de lokala och nationella historierna har ökat sin dragningskraft, sin dynamik. Många som tror på mänskliga och universella rättigheter har svårt att begripa hur fosterlandet ser ut i dag. Om klyftan mellan eliten och folket växer borde de nationella symbolerna vara där för att förena, inte avskilja. Därför behövs mycket klokhet i hur till exempel Finlands officiella flagga behandlas. Ingen grupp får ha ensamrätt till nationella symboler.

Laura Kolbe professor i europeisk historia vid Helsingfors universitet och stadsfullmäktigeledamot (C)

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning