Förvrängd solidaritet att högskatteländer understöder frikostigt slösande ekonomier

Bild: Wilfred Hildonen

Centralbanken har helt enkelt inte rätt att vara enskilda krisländers bank i nöden.

Enligt tyska författningsdomstolens dom publicerad den 5 maj strider obligationsköpen som Europeiska centralbanken (ECB) inledde 2015 mot tysk lag. Domstolen beordrade tyska regeringen att av ECB begära en redogörelse inom tre månader om obligationsköpens laglighet. Det är svårt att säga vad det blir av den redogörelsen, men det kan leda till att tyska centralbanken slutar köpa euroobligationer.

EU-domstolen (ECJ) ansåg i ett domslut från december 2018 att obligationsköpen var lagliga. Den tyska författningsdomstolen anser i sin dom att ECJ:s godkännande av obligationsköpen var helt obegripligt. Det är helt unikt att en domstol kommer med så hård kritik av en annan domstols beslut, och första gången en nationell domstol går emot EU-domstolen. Orsaken till att tyska domstolen ansåg att domslutet var obegripligt var att man ansåg att EU-domstolen överskridit sin kompetens genom att den inte beaktat proportionalitetsprincipen. EU är ingen federal stat och följande principer binder både centralbanken och EU-domstolen: För det första proportionalitetsprincipen, för det andra får inget euroland enligt konstitutionen bli ansvarigt för ett annat lands skulder och för det tredje går ECB:s mandat ut på att skapa prisstabilitet och jämn tillväxt, det vill säga åtgärder av allmän ekonomisk natur såsom räntepolitik och eventuellt obligationsköp där alla länder beaktas lika.

EU-domstolens beslut i december strider mot alla principer eftersom gynnandet av vissa ekonomiskt svaga länder kan leda till att ett land blir ansvarigt för ett annat lands skulder. Då en domstol överskrider sin kompetens blir den en "lagstiftande" domstol när den fattar beslut som tillhör demokratisk valda organ. Ett parallellfall till EU-domstolen har vi i Världshandelsorganisationens (WTO) appellationsdomstol som enligt USA överskred sina befogenheter och började "lagstifta" i stället för att döma och vars verksamhet numera i praktiken torde vara nerlagd.

Det som i dag är aktuellt är att Grekland, Italien och Spanien ropar på understödslån och bidrag bland annat för att räntedifferensen (spreaden) inte ska stiga för deras lån, vilket det håller på att göra på grund av att investerarna flyr italienska lån till säkrare lån.

För att "rädda" dessa länder har ECB beslutat om obligationsköp om 750 miljarder euro samtidigt som man lättat på säkerhetskraven för lånen. Det är klart att stödlånen strider mot både centralbankens mandat och konstitutionens stadganden. Centralbanken har helt enkelt inte rätt att vara enskilda krisländers bank i nöden.

Men det är ju så att ju större ekonomiskt intresse som är i fråga, desto mindre gäller juridiken. Eller för att säga det i en aforism: Juridikens föremål är tankebilden rätt, vars skärpa korrelerar negativt med det ekonomiska intressets storlek. Den tyska domen den 5 maj har också andra konsekvenser som att länder som Ungern och Polen kan börja ifrågasätta domstolens kompetens. EU-domstolens auktoritet har kraftigt naggats i kanten och kommissionen kan anhängiggöra en klagan om kränkning till tyska regeringen för att få upprättelse, men detta skulle enligt många bara eskalera det pinsamma problemet.

Men till det verkligt stora problemet. EU, som är det bästa som hänt Europa efter kriget, håller på att detroniseras av eurozonens inre stridigheter: budgetgrälen med Bryssel, de eviga grälen mellan syd- och nordstaterna och nu grälet mellan domstolarna, och som socker på bottnen eurozonens globalt sett sämsta tillväxt sedan eurokrisen och enligt prognosen sämsta förutsättningar för återhämtning.

Det aktuellaste grälet gäller kommissionens förslag den 27 maj till stödfond för de länder som drabbats hårt av coronakrisen. Stödet behövs i form av bidrag, annars fruktar man att euron kan krascha på grund av stigande räntor.

Det är förvrängd solidaritet att skattebetalare i länder med höga skatter och stram statsekonomi understöder skattebetalare i lågskatteländer eller i frikostigt slösande ekonomier. Skattebetalarna i nordiska länder är dessutom i medeltal klart mindre förmögna än skattebetalare i till exempel Italien. Juridiskt och demokratiskt oförsvarbart.

K-G Backholm, Helsingfors

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning