Fortsättningsvis hyfsat skrämmande

Nattens hemsökelser. Madison Wolfe i The Conjuring 2. Bild: Matt Kennedy

James Wan har i The Conjuring 2 den goda smaken att ta sitt ämne på fullt allvar.

RYSARE

The Conjuring 2

Regi: James Wan. Manus: Carey Hayes, Chad Hayes, James Wan. Foto: Don Burgess. I rollerna: Vera Farmiga, Patrick Wilson, Madison Wolfe, Frances O´Connor.

Den som kan sin rysare känner givetvis till Amityville Horror, filmerna och fenomenet. Det demoniska scenariot, enligt segslitna uppgifter verklighetsförankrat, utgjorde grunden även för James Wans The Conjuring, en seriöst skrämmande sak.

I den obligatoriska uppföljaren vänder man blickarna mot Europa, rättare sagt Enfield i London. Här möter vi 11-åriga Janet Hodgson (Madison Wolfe) som åker fast för tjuvrökning på skoltid. Aja, baja.

Men det är knappast något som förmår förbereda oss, eller henne, på vad som komma skall. Det vill sig inte bättre än att Janet nattetid börjar vakna upp till mystiska läten och fenomen. Än bankar det på sovrumsdörren, än flyttar möblerna på sig, sånt.

Mamma Peggy (France O´Connor) avfärdar inledningsvis Janes visioner som mardrömmar, det vill säga tills hon – och Janets tre syskon – med egna ögon bevittnar de paranormala fenomenen som de facto bara ökar i styrka.

Emedan ordningsmakten slår ifrån sig kopplas kyrkan in. Och med det de amerikanska demonexperterna Ed och Lorraine Warren som än en gång tolkas av Patrick Wilson respektive Vera Farmiga.

Till skillnad från det mesta inom rysargenren i dag har James Wan (Saw, Insidious) den goda smaken att ta sitt ämne på fullt allvar. I klartext innebär detta att de fanboy-vänliga, "rysarpornografiska", excesserna spolas till förmån för gammal god suspens.

Det bär en bit på vägen, i synnerhet som också kameraarbetet (rätt och slätt suveränt) och karaktärsskildringen sticker ut. Till det kommer de fint tecknade arbetarklassmiljöerna och en tidsskildring som väcker Margaret Thatcher och hennes skräckvälde till liv.

Trots detta, och trots den skrämselhicka som med jämna mellanrum infinner sig, är uppföljaren inte fullt lika stark som originalfilmen.

Rysarhantverket är det inget fel på, tvärtom, men kanske känns det något utstuderat. Och då har vi inte sagt ett ord om de lätt känslomässiga strängar som James Wan den här gången spelar på, detta samtidigt som han kostar på sig en diskussion om tro och tvivel.

Men okej, som helhet är det här bra mycket hävare (och bredare) än det mesta som i dag står till buds i rysargenren. Plus att man tidvis faktiskt blir lite skrajsen, det ni.

Krister Uggeldahl