Förtrollning och torka

Elina Vainios utställning Spells är apokalyptisk dystopi på ett annorlunda och poetiskt sätt.

Elina Vainio: Spells

HAM-galleriet – Helsingfors konstmuseum, Tennispalatset

Till den 15.4

I sin nyligen utkomna essäbok The Second Body skriver den brittiska vetenskapshistorikern Daisy Hildyard om klimatförändringen, och konstaterar krasst: "jag har aldrig köpt en bok med uttrycket Klimatförändringen i titeln eftersom jag upplever att jag inte skulle hitta något verkligt i den". Visst ligger det något i det – på en bokpärm är ordet klimatförändring inte lika lockande som, säg, namnet Nordkorea, eftersom det förstnämnda inte går att avsäga sig ansvar från eller ta avstånd från. Det är vidrigt, ångestframkallande och känns dessutom ofta påklistrat och sensationalistiskt populärvetenskapligt på ett amerikanskt sätt. Hellre väljer vi annan lektyr.

Det är där romankonsten eller poesin kommer in – ta till exempel Philip Pullmans moderna klassiker, romantrilogin Den mörka materian, i vilken en fiktiv elementär partikel kan tolkas som en metafor för global uppvärmning. Människors vårdslösa handlingar har fått partikeln att hamna i drift, och i världsalltets alla miljoner parallella världar går allt åt skogen. Det är så lätt att som läsare röras av de smältande polarisarna och döende jätteträden när intelligenta isbjörnar och andra ännu mer fantastiska fiktiva djur håller på att gå under. Kanske det är mest effektivt att överrumpla människor med svåra teman i konsten i stället för att pracka på dem?

Med detta i bakhuvudet låter Elina Vainios utställning Spells på HAMs galleri som ett riskabelt åtagande, i alla fall på papper. I presentationen av de två installationer som utgör helheten görs det klart att verken handlar om hetta och torka som breder ut sig och sveder jorden. Liksom i litteraturen är konst som uttalat handlar om klimatförändring ofta haltande, lite för fyrkantig och moraliserande på ett banalt lidelsefullt sätt.

En sån överraskning det då är att stiga in i galleriets främre rum! Kuu Maa, en stram och konceptuell installation fyller rummet på ett intressant sätt: en lång och rejäl stålvajer skär silverglänsande igenom luften och hålls på plats i vardera änden av identiska sandsäckar som bistert hänger en bit ovanför golvet. Perfekt balans, eller kanske status quo. Från vajern hänger omsorgsfullt naturfärgade vävda textiler på vilka försiktiga målningar är applicerade. I dem möter man vagt drömlika bilder som starkt förmedlar hetta och absolut torka. En värld i vilken inte ens en kaktus överlever.

Installationen är estetiskt halvt forskningsanstalt, halvt spröd folkkonst. I en av målningarna ligger stenar utplacerade i en cirkel på ökensand, och liksom i de andra textilapplikationerna framkallas genast intressanta scenarion: ett sista försök att använda sig av magi och besvärjelser när allt annat misslyckats? Utställningens namn, Spells, refererar såväl till engelskans dry spell, en långvarig period av torka, som till ordet för förtrollning. Även installationens namn Kuu Maa, en lek på kuuma, kuu och maa (hetta, måne, land) är lite magiskt och definitivt mångtydigt. Vainio visar riktning, men bara vagt. Namnet fungerar som en katalysator för fantasin och hjälper mångsidiga associationer och tankar att välla fram i medvetandet.

Död mark. Siemenpankki av Elina Vainio. Bild: HAM/Maija Toivanen

I det bakomliggande rummet uppfylls golvet av vad som i första hand ser ut som en enorm rektangel av sand. Det är mer eller mindre vad installationen är – ett tunt beige lager på ett grått stengolv. Siemenpankki, som installationen heter, är ett perfekt exempel på hur mycket kontext och samband kan tillföra ett verk. Efter Kuu Maa är Siemenpankki som en inzoomad närbild av någon av målningarna föreställande sandiga landskap. Installationen tillför den textur som saknas i Vainios mjuka målningar, och är i sin enkelhet brutal, nästan ondskefull.

Även här tillför namnet mycket, om än på ett mer ironiskt sätt. Siemenpankki, fröbank. Ett hånfullt (eller ledset?) konstaterande att inga välbevarade vackra frön begravda i Svalbards berg kan rädda oss om hettan tar över vår planet. Den rektangulära formen är lik en rabatt eller en liten åker. Det är modigt av Vainio att vara så minimalistisk, men mer än så här krävs det inte för att få en betraktare att reagera och reflektera.

Som helhet är Spells en utställning som är sofistikerad och återhållsam, men synnerligen minnesvärd i sin enkelhet och sitt stiliga utförande. Det är apokalyptisk dystopi på ett annorlunda och poetiskt sätt, och efter besöket på HAM är jag olidligt törstig. I det svala galleriet är hettan påtaglig.

Helen Korpak Konstkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08