Förtrollande fräscha Verdiuppvisningar

Ravenna-regissören Cristina Mazzavillani Muti använder konsekvent unga sångare och lyckas därmed ge både Falstaff och Macbeth oemotståndlig fräschör.

Operafestivalen i Nyslott

Ravenna Festival, regi Cristina Mazzavillani, dekor Ezio Antonelli, visuell design Davide Broccoli, Ungdomsorkestern Luigi Cherubini, dir. Nicola Paszkowski.

Verdi: Falstaff, solister Kiril Manolov, Federico Longhi, Giovanni Sebastiano Sala, Eleonora Buratto, Damiana Mizzi och Isabel de Paoli. Olofsborg 13.7.2016.

Verdi: Macbeth, solister Vladislav Sulimskij, Vittoria Yeo, Daniel Giulianini, Alessandro Scotto di Luzio och Giovanni Sebastiano Sala. Olofsborg 14.7.

Ravenna Festival gästspelar med två Verdioperor, det tidiga dramat Macbeth och mästarens svansång Falstaff, båda till text av Shakespeare. Cristina Mazzavillani Mutis regier är varmt traditionella och mycket levande i synnerhet i komedin.

Falstaff är ett mirakel i Verdis produktion skriven drygt tjugo år efter Aida då han egentligen slutat komponera.

Komisk musik hade Verdi nog skrivit förut i en tidig halvmisslyckad komedi Kung för en dag och i vissa scener i Rigoletto, Maskeradbalen och Ödets makt. Men trots det kom den geniala komiska ådran i Falstaff som en överraskning.

Cristina Mazzavillani Muti är grundare och konstnärlig ledare för festivalen i Ravenna. Hon använder konsekvent unga sångare och lyckas därmed ge föreställningarna oemotståndlig fräschör. Det är full fart på de muntra fruarna i Windsor och Sir John själv är visserligen småvulgär men också en riktigt älskvärd person.

Det har sagts att det finns mycket av Verdi själv i Falstaff, hans självironi, hans förakt för pompösa pretentioner i monologen om "äran", hans livsglädje trots sin höga ålder och slutfugans sista fråga till livet: "Var allt bara ett skämt?"

Med sin bärande, klangfulla och nyansrika baryton spelar den bulgariske barytonen Kiril Manolov sig själv, ja, så säger han, en frodig man som älskar livets njutningar. Operan gör narr av honom men egentligen är han en verklig glädjespridare. Manolov lär skall sjunga Rigoletto nästa år i Nyslott.

Fruarna agerar alla utomordentligt sprittande och musikaliskt med lämpligen karikerad komik: den mustiga, 32-åriga Isabel de Paoli som Quickly och den briljanta Eleonora Buratto som Alice. Den unga kärleken som gamle Verdi beskriver så bevekande görs underskönt av lyriska Daminana Mizzi som Nanetta och den bara 24-årige läckra lyriska tenoren Giovanni Sebastiano Sala som Fenton. Mr Ford tolkades hyggligt av barytonen Federico Longhi och också de mindre karaktärsrollerna var tagna på kornet.

Intressanta videoprojektioner

Den sparsamma dekoren var smått originell. Den bestod mest av videoprojektioner från Verdis lilla hemstad Busseto och dess operahus samt slutligen en läcker färgorgie i slutscenen i skogen med alla andeväsen. Förutom att det var visuellt tilltalande, var det också bra för akustiken med en otäckt mur.

I Macbeth hade regin ett betydligt makligare tempo som någon enstaka gång kunde kännas litet utdraget, i synnerhet som tekniken krävde två extra pauser. Här hjälpte de elaborerade videoprojektionerna med suggestiva skräckvisioner som verkligen bidrog till helheten. Men projektionerna lyser också på aktörerna och fick dem ibland att se litet konstiga ut.

Med all önskvärd tydlighet visar regissören hur makthungern bryter ner paret Macbeth. Det är Ladyn som driver på, men å andra sidan är hon också den som först går under. Vi var en gång i tiden lite bortskämda i Nyslott med Ralf Långbackas förnämliga tolkning, men Mazzavillani Mutis betoningar är också mycket givande inte minst tack vare den detaljerade personregin och det starka visuella elementet.

Huvudrollen är givetvis Lady Macbeth som 36-åriga sydkoreanskan Vittoria Yeo tolkade med vokal prakt och inlevelse. En lite gäll biton har hon ibland och är inte alltid perfekt i koloraturen men Verdi ville ju inte ha en vacker röst i denna extremt krävande roll. Vitryske barytonen Vladislav Sulimskij fick hoppa in för en dryg vecka sedan som Macbeth och där hade festivalen verkligen tur. Han råkade semestra inte så långt härifrån och hans härliga klang och auktoritet fyllde verkligen måttet. Unge Daniel Giulianini var mer än lovande i Banquos krävande aria.

Och så har vi de två vackert klingande tenorerna: Alessandro Scotto di Luzio som sjöng Macduffs småknepiga aria utan större tekniska svårigheter och Giovanni Sebastiano Sala i Malcolms parti som lät oss njuta av en drömklang i bägge operorna.

Dirigenten Nicola Paszkowski graduerade från Luigi Cherubini-akademin i Florens och han dirigerade Falstaff i bästa Ricardo Muti-tradition, oöverdrivet med smakfullt utformat detaljarbete. I Macbeth höll han ett genomgående långsamt tempo som hade en tilltalande naturlig intensitet.

Kören härstammar från Stadsteatern i grannstaden Piacenza och den sjöng med precision och underbar dynamik den gripande kören Patria opressa, som Verdi lade till senare i operan. Ungdomsorkestern Luigi Cherubini spelade utomordentligt, lågmält med myriader av läckra detaljer i Falstaff och med utsökt linje och dämpad laddning i Macbeth. Till dem får vi återkomma i samband med avslutningskonserten på söndag under Ricardo Mutis ledning med Schubert och Beethoven på programmet.

Jan Granberg

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00