Försvenska kulturdebatten!

I ett land med en enda stor tidning och många mycket mindre fora för litteraturkritik uppstår ingen ordentlig debatt.

I helgen publicerade Helsingin Sanomat (21.11) något som förekommer relativt sällan inom dagens finländska konstkritik: en ren och skär sågning. Litteraturkritiker Antti Majanders recension av Anne Vuori-Kemiläs roman Mustaa jäätä (Karisto) hade som rubrik: "Bland de skönlitterära Finlandia-kandidaterna finns en som inte hör hemma där." Med 2 000 tecken beskriver Majander romanen som stel, gammalmodig och sentimental och ifrågasatte samtidigt Finlandia-juryns smak och kompetens. Troligen fick Majanders sågning höga läsarsiffror i lördags. Troligen var det många som enbart läste den fördömande rubriken i nätversionen.

Om Finland var Sverige skulle en dylik text framkalla en livlig kulturdebatt med många röster och tidningar, hashtaggar och podcaster. Olika debattörer skulle lustfyllt ta i recensionen och teman, och använda tillfället för sina syften: debattera litteraturpris, genrer, känslor, minoriteter, förlagsbransch, elitkultur – ja, vad som helst. Sågningen, så våldsam och smärtsam som den är för den berörda, skulle över en månad förvandlas till ett kollektivt bekräftande av kultursidornas betydelse genom mångfald.

Det räcker att exempelvis denna höst följa hur Katarina Frostensons roman F fått mycket varierande kritik, både sågningar och hyllningar. Vem vill missa när Malin Ullgren i Dagens Nyheter och Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet vässar sina pennor mot varandra? Det är lärorikt och njutningsfullt när recensenter tar explicit strid med de andras sätt att läsa och argumenterar för sitt. Det går utmärkt att som läsare ha starka känslor för den ena eller den andra läsningen och värderingen, och ändå uppskatta debatten. Böckerna krymper inte, utan växer av de olika åsikterna, och konstens och kulturens generella betydelse likaså.

I Finland väckte Majanders recension stor uppmärksamhet på sociala medier. Den framkallade motröster och fördömanden samt många, plågsamma minnen om tidigare negativa recensioner i tidningens spalter. Debatten påminner om Saara Turunens roman Sidopersonen där jagberättaren chockas av en hånfull recension av sin debutroman i "landets största tidning" och därefter får stöd och terapi på Facebook. Majander nämns inte vid namn, men kan kännas igen i romanen. Han beskrev ju Turunens debutroman Rakkaudenhirviö som "navelskåderi": "bokens struktur är tråkig, och innehållet snabbt skissat ännu tråkigare" (HS 26.4.2015).

I ett land med en enda stor tidning och många mycket mindre fora för litteraturkritik uppstår ingen ordentlig debatt. Recensentens person hamnar i fokus då det saknas en offentlighet med relativt jämbördiga röster. Sakfrågor och de potentiella debattämnena att enas eller tvistas om hamnar i skymundan. Turunen har visserligen vänt på skammen och utforskat konstens könsmaktsordningar i såväl Sidopersonen som Medusan huone på Q-teatteri.

Dagens hybridmedielandskap bäddar för dialoger, men gammaldags kritiker som Majander spelar med andra regler: kritikern säger sitt och därefter är det för andra att samtala. För att sågningar inte ska resultera i en pinsam tystnad krävs att den attityden förpassas till historien.

Anu Koivunen Medieforskare och professor i genusvetenskap vid Tammerfors universitet

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

6 saker att tänka på när du jämför lån

Mer läsning