Försvarspolitiska nätverk och besvärliga småsyskon

Estlands EU-ordförandeskap som inleddes i juli borde vara alldeles särskilt intressant för Finlands del. Dels är Estland också medlem i Nato, dels räknas Estland och de övriga baltiska länderna – Lettland och Litauen, också de medlemmar i både EU och Nato – till de länder som har samma värderingar som de nordiska länderna. Och inte minst, tillsammans med de nordiska länderna bildar de baltiska länderna och Nederländerna den brittiskledda specialstyrkan JEF (UK Joint Expeditionary Force).

Eftersom Finland hör till de ivrigaste förespråkarna för ett militärt starkare EU är beslutet att gå med i JEF samtidigt både logiskt och ologiskt.

Finland och Sverige – också Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist under Nordiska rådets debatt i Almedalen – betonar att medlemskapet i JEF inte handlar om Nato, utan utgör ett av de många nätverk som de icke militärt allierade länderna Finland och Sverige gärna bygger upp. Hultqvist hävdar att det yttersta syftet med dessa nätverk är att stärka avskräckningseffekten, ifall någon – Ryssland – skulle få för sig att pröva hur det egentligen står till med försvarsförmågan utanför Nato.

Men JEF kan också ses som ett alternativ till en militär EU-styrka. Den synen har förts fram i Storbritannien. Då kan man fråga sig om det egentligen är i Finlands intresse att vara med i JEF. I dag framställs JEF gärna som ett uttryck för Storbritanniens vilja att fortsätta ett nära samarbete med EU-länderna också efter brexit. JEF föddes emellertid flera år före den brittiska folkomröstningen och har nog på många håll setts som ett komplement till eller en del av Nato.

Det krävs ingen större fantasi för att se att sammansättningen – Danmark, Norge, Estland, Lettland, Litauen och Nederländerna, nu utökade med Finland och Sverige och ledda av britterna – handlar om vad man kunde kalla en nordeuropeisk militär kärna. Det sägs att de 10 000 soldater som ska vara klara 2018 – fast styrkan lär vara operativ redan tidigare – ska kunna arbeta med Nato-, FN-, och EU-uppdrag. JEF är ingen permanent armé, det är samma soldater som ska kunna agera inom Nato (när det gäller Natoländerna), FN, OSSE och EU. Och för Natomedlemmarna gäller alltid att Nato är den organisation som prioriteras.

Finland och Sverige har nu breda nätverk: bilaterala militära avtal med USA och Storbritannien, det speciella partnerskapet med Nato, det nordiska militära samarbetet och som socker på bottnen, det militära bilaterala avtalet mellan Finland och Sverige.

Man ska kunna ge och ta emot hjälp.

Men förstås finns inga försvarsgarantier som kan jämföras med artikel fem i Natostadgan. Så man kan också trassla in sig i dessa nätverk.

Enligt professor Henrik Meinander, som var en av deltagare i panelen i Almedalen, handlar Finlands halsstarrighet när det gäller att skicka in en medlemsansökan till Nato inte enbart om att folkopinionen är emot utan också om att man ser inrikespolitiska risker i Natomedlemskapet.

Om Estland utsätts för ett angrepp vore ju Finland och Sverige närmast, när det gäller att bistå, också militärt. Sverige har tydligare än Finland sagt att landet inte kommer att låta bli att reagera om ett annat EU-land eller ett nordiskt land utsätts för ett angrepp. Finland verkade länge låtsas som att Estlands och Baltikums säkerhet och försvar är en angelägenhet för Nato och bara Nato.

Av någon anledning tycker sig Finland – och Sverige – ha större rörelsefrihet utanför Nato när det gäller Baltikum. Det är en orealistisk tanke. Med eller utanför Nato så ser nog Moskva bägge länderna som en del av väst-Nato-blocket.

Det talas mycket om det förändrade läget i närområdet och behovet av samarbete och av att vara alert.

Mer kunde ändå göras. Om Finland tvekar när det gäller att försvara EU-landet Estland mot en extern angripare, betyder det då att Estland inte är likvärdigt med Sverige i finländska ögon? Betraktar man Estland som ett småsyskon som kan göra livet besvärligt för andra? Borde viljan att stå solidariskt vid varje EU-lands sida sägas ut tydligare också hos oss?

På grund av geopolitiken i Östersjön utgör Norden och Baltikum ändå en helhet.

Breda nätverk är en av pelarna i den finländska försvarspolitiken. Men hur fina band och nätverk man än bygger upp förblir deras tyngd oviss så länge de inte testats – något som ingen önskar.

Natos förmåga behöver inte testas. Den enda transatlantiska alliansen har en klart uttryckt politisk solidaritet. Och också förmågan att uppfylla sitt löfte.

Yrsa Grüne