Försvarsmakten styr utrikespolitiken

Försvarsministeriet har fått en utredning, som den beställt av den amerikanska tankesmedjan Rand för att bättre kunna bedöma Finlands situation i händelse av en militär kris (HBL 9.10). I sin rapport konstaterar Rand att vårt land inte är kapabelt till snabbt militärt samarbete med andra länder "om det smäller" och talar för närmare samarbete med USA.

Tankesmedjan föreslår att amerikanska soldater regelbundet skulle träna krigföring på finsk mark för att vänja sig vid våra väderleksförhållanden och att finskt territorium skulle användas för att från luften bekämpa landmål. Den framhåller att USA och Nato kommer att se till att fjärde och femte generationens jaktplan framöver ska kunna samarbeta effektivare med varandra än i dag och att Finland, om vi skaffar amerikanska F-35 plan, kommer att få en unik underrättelse-, övervaknings- och rekognoseringsförmåga på köpet.

Det är överraskande att Försvarsministeriet vänt sig till en amerikansk tankesmedja för att få en utomstående bedömning av vårt lands beredskap i en krissituation, då beslutet att förnya våra jaktplansflottiljer utgick från att vi anhåller om offerter från flera olika tillverkare i olika länder. En förklaring kan vara att Utrikesministeriet och Försvarsministeriet i föregående regering leddes av sannfinländare, utrikesminister Timo Soini och försvarsminister Jussi Niinistö, som båda var hängivna anhängare av ett fördjupat samarbete med USA. President Sauli Niinistö har ändå strävat efter att undvika att vårt land allt mer dras med i maktkampen mellan stormakterna och i stället betonat vikten av att Europeiska unionens roll förstärks på den internationella arenan.

Den snabba utvecklingen i Sydostasien och Kina väckte redan under Barack Obamas tid som president i USA allt större uppmärksamhet bland amerikanarna och under sin tid som president utmanade Donald Trump målmedvetet Kinas ökande inflytande i världsekonomin. Sedan Joe Biden tagit över presidentposten har han fortsatt kraftmätningen med Kina, men ser fortfarande också Ryssland som en viktig motpart i kampen om inflytande i världspolitiken.

Ett tydligt tecken på den pågående omorienteringen i relationerna mellan stormakterna är det försvarsavtal, som USA nyligen slöt med Australien och Storbritannien i avsikt att begränsa Kinas ökande inflytande i Stillahavsregionen. Det innebär att USA, förutom att som ledare för Nato fortsättningsvis garantera freden i länderna kring Nordatlanten, också påtagit sig att leda försvarssamarbetet i södra Stilla havet.

I Finland står vi dessa dagar inför betydelsefulla beslut när det gäller förnyandet av flygvapnet. Den vapentekniska utvecklingen har redan i flera avseenden lämnat dyra jaktplan bakom sig till förmån för olika former av satellitnavigerande missiler och robotstyrda drönare. Våra politiker har emellertid målat in sig i ett hörn i den här frågan i och med att de inte anser sig kunna ifrågasätta Försvarsmaktens önskan om nya jaktplansflottiljer. Att man inte anser sig ha tillräcklig kunskap i saken är på sätt och vis förståeligt, eftersom Försvarsministeriet hemligstämplar så gott som alla sina handlingar för att vid sina årliga försvarskurser konfidentiellt litet lätta på förlåten för utvalda, inbjudna deltagare.

Ansvaret för vårt lands utrikespolitiska linjeval ligger i första hand hos presidenten och regeringen, men det ligger också i riksdagen, och alla som tar del i det utrikespolitiska beslutsfattandet har skyldighet att sätta sig in i de centrala frågorna. Försvarsmaktens uppgift är att försvara vårt land "där det ligger" och därför inte att satsa stora resurser på vapen, som i första hand är byggda för anfall och inte för försvar.

Gustav Wickström, Åbo

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning