Förstå, försvara, fördöma?

Bild: Wilfred Hildonen

Finlands relation till Ryssland är av historiska skäl mångfasetterad. Dagens Ryssland gör inte förhållandet lättare.

I Finland rådde länge en bred konsensus kring utrikes- och säkerhetspolitiken. Alla svor sig till den så kallade Paasikivi–Kekkonen-linjen, endast några få oppositionella, såsom riksdagsledamöterna Georg C Ehrnrooth (Konst) och Tuure Junnila (Saml) förde fram avvikande åsikter och vågade högljutt ifrågasätta Sovjetunionen. Vi levde i finlandiseringens tidevarv, vilket innebar att i den politik Finland förde beaktades alltid Sovjets intressen.

Efter Sovjetunionens fall 1991 kunde de finländska politikerna slappna av och börja bedriva en självständig politik utan att förskräckt blicka mot öster och tänka på reaktionerna därifrån. Under kvartsseklet som gått har skillnader i synen på säkerhetspolitiken blivit tydliga. För vissa finns fortfarande en överdriven rädsla kvar för vad Ryssland ska tänka. För andra har det efter den långa finlandiseringsperioden kommit en rekyl med ett överdrivet behov att visa att Finland minsann inte behöver bry sig om Ryssland.

Flera intressanta rapporter och andra publikationer har under det här året väckt en välkommen debatt kring utrikes- och säkerhetspolitik. Människors olika syn på Ryssland har också styrt reaktionerna på vårens Natorapport, höstens Rysslandsrapport och nu senast den bok som bland andra Martti Ahtisaari skrivit och som Jacob Söderman recenserar i dagens HBL.

Ett vanligt uttryck är att Ryssland är Ryssland. Det används som en enkel, svepande förklaring till varför Ryssland agerar som landet gör. Samtidigt vill man med det här uttrycket ge en anledning till att Ryssland inte behöver eller kan hanteras som andra länder. Som om Ryssland skulle vara föremål för särbehandling.

Men det finns ingen orsak att stå på tå för eller behandla ryssarna med silkesvantar bara för att landet beter sig och resonerar på ett annat sätt än de flesta andra. Det finns inte heller någon orsak att ge Ryssland lösare tyglar än andra länder bara för att ryssarna själva, eller åtminstone landets ledning, anser att nationen av hävd är en stormakt och därigenom ska ha särrättigheter.

Det som det däremot finns anledning för ett grannland som Finland att tänka på är att Ryssland alltid finns bakom östgränsen. Vi kan inte göra något åt geografin och vårt öde är och förblir att ha ett stort och på många sätt annorlunda land som granne. Då det dessutom är Ryssland så finns det orsak att åtminstone i viss mån acceptera en viss särbehandling. Det ligger i Finlands eget intresse att upprätthålla goda relationer till alla grannar, inte minst den mäktigaste.

Finlands eget bästa måste ändå gå före grannrelationen. Vem skulle agera med Finlands bästa för ögonen om inte Finland självt? Ingen annan tänker i första hand på Finlands intressen och säkerhet så det är klart att den uppgiften tillkommer Finland och finländarna.

Det är här som kollisioner kan inträffa – i korsningen mellan goda relationer till en oberäknelig mäktig granne och Finlands egna intressen, inte minst säkerheten.

Ryssland har under senare år verkligen inte bidragit till att omvärlden skulle få en bättre bild av landet. Ryssland beter sig oförutsägbart och har genom sina attacker mot först Georgien och senare Krim och Ukraina visat att man struntar i internationella avtal och gränser mellan suveräna stater. Rysslands omänskliga beteende i Syrien har naturligtvis inte förbättrat landets renommé.

Ryssland blandar sig också i, försöker splittra och sprider kontinuerligt desinformation för eget syfte.

Omvärlden ska inte behöva acceptera att ett land struntar i internationella överenskommelser och normalt uppförande. Ryssland kan inte få några specialrättigheter i världssamfundet. Lika lite som något annat land.

Ryssarna själva motiverar åtminstone en del av sitt aggressiva, hotfulla eller rentav våldsamma agerande med att man har rätt att bevaka ryska intressen även utanför landets gränser. Dessutom känner sig Ryssland hotat av Nato som rent konkret har kommit och kommer allt närmare landets gränser.

Här kommer vi in på frågan om hönan och ägget – är Natos installationer och truppförstärkningar ett svar på Rysslands agerande eller är det tvärtom. Hur som helst för det här oss in i en otäck spiral – relationerna blir kyligare, retoriken hetare och upprustningen accelererar.

Ingen part vinner på en sådan utveckling, därför är det viktigt att EU nu söker möjligheter till att återuppta en normal dialog med Ryssland. Finland har upprätthållit ett bilateralt samtal och kan gärna fortsätta det, men givetvis i samförstånd med de övriga EU-länderna.

Tommy Westerlund Ledarskribent

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning