Forskare varnar för att vardagsproblem tolkas som psykisk ohälsa

Ångest- och depressionsdiagnoserna ökar, liksom medicineringen. Men betyder det att den psykiska ohälsan ökar? Inte nödvändigtvis, säger svenska forskare. I Finland håller man delvis med, men många söker också hjälp för allt allvarligare problem.

Både i Sverige och i Finland har man länge larmat om ökad psykisk ohälsa bland unga. Tidningsrubriker såsom "Psykiska ohälsan är som en epidemi" och "Kraftig ökning av psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna" är vanliga.

Förra veckan kom en ny larmrapport från Socialstyrelsen i Sverige. På tio år har antalet unga i Sverige som får en diagnos fördubblats och antalet som äter antidepressiva tredubblats, visar den. Men innebär det också att den psykiska ohälsan har ökat? Det här betvivlar tre forskare, som i en debattartikel i Dagens Nyheter anser att bilden av en "epidemi" är överdriven.

Det som kallas psykisk ohälsa bland unga är ofta friska reaktioner på normala påfrestningar, anser de. Sorg, förtvivlan och ensamhet ska inte behandlas som medicinska problem, utan unga måste få andra verktyg att hantera de känslor som hör livet till. Det säger Ingemar Engström, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Örebro universitet, som är en av författarna till artikeln.

– Vi ifrågasätter verkligen inte att det finns många unga som lider av djup depression och ångest. Vi ifrågasätter inte heller data som visar att allt fler unga får diagnoser och äter antidepressiva. Vi vill däremot diskutera vilken slags hjälp som behövs i vilket sammanhang och om det verkligen är rimligt att åtta procent av Sveriges barn behandlas med psykofarmaka.

Att fler unga söker hjälp betyder inte nödvändigtvis att förekomsten av psykisk sjukdom har ökat, anser forskarna. Det visar bland annat rapporten "Unga mår allt sämre – eller?" (2018), enligt vilken förekomsten av allvarligare psykisk ohälsa inte har ökat sedan år 2000, då larmrapporterna började komma. Det här enligt Mind, en svensk förening som arbetar med opinionsbildning kring psykisk hälsa.

I stället kan det vara ett tecken på att det inte längre är lika stigmatiserande att ha psykisk ohälsa i dag och att man pratar mer öppet om det, säger Engström.

– Det är såklart positivt, men på köpet får vi att många pratar om psykisk ohälsa på ett väldigt odefinierat sätt. Känslan av att något är besvärligt och jobbigt blir plötsligt psykisk ohälsa, inte minst i sociala medier.

Mycket ångest i vardagsspråket

"Vårt språk är i dag impregnerat med psykiatriska termer", skriver forskarna i debattartikeln. "Vi talar om klimatångest, politisk depression eller bokstavsbarn. Idoler och influencers berättar om psykisk ohälsa i sociala medier. Vi lever i en tid där fler vardagliga problem tolkas som psykisk ohälsa. Frågan är hur dessa personer bemöts i vården och vad vården själv bidrar med när det gäller tolkning av symtom och rubricering av problem?".

Risken med att sprida en alltför alarmistisk bild av ungas psykiska ohälsa är att man låser fast unga i en medicinsk sjukdomsförklaring, som om psykisk ohälsa vore något lika permanent som till exempel diabetes, säger Engström. Det kan också leda till att de som verkligen behöver hjälp hamnar i skuggan av dem vars problem passar bättre hos till exempel elevhälsan.

–  Under ungdomsåren ställs mycket på sin spets: identitet, självbild, vem man vill vara och vem man vill bli. Under de här perioderna är det viktigt att ungdomarna möts av sina kamrater, men framför allt av vuxna i sin vardagsmiljö såsom skolan eller idrottsklubben i stället för att i alla lägen söka sig till barn- och ungdomspsykiatrin.

Heikki Kurkiala, psykoterapeut och barnneurolog i Vasa, håller med om att begrepp som ångest och depression börjat används också då det handlar om normala påfrestningar.

–  Det är väldigt bra att unga pratar mer om psykisk ohälsa, men ibland får man känslan av att varannan människa lider av ångest. Lärare berättar om elever som går ut ur klassrummet för att de har ångest, men inte en klinisk ångest utan mer en känsla av att man inte riktigt orkar just nu, säger Kurkiala som i över tre årtionden jobbat med barn och unga.

–  Men jag vill betona att det också finns många unga som mår väldigt dåligt och som inte blir uppmärksammade.

Risker med onödig medicin

Risken med att äta antidepressiva i onödan – till exempel mot sorg – är att det kan hämma den känslomässiga utvecklingen, säger Kurkiala.

–  Medicin kan lindra symtomen också vid sorg, men frågan är om det är bra. Sorg är en process där man genom sorgen ska anpassa sig till en ny livssituation. Det gör ont, men om det aldrig får göra ont så kan man heller inte anpassa sig.

Han betonar hur viktigt det är att unga har vuxna i sin närhet som hjälper dem att hantera också obehagliga känslor. I sitt arbete träffar han många unga som använder skärmen – datorn eller surfplattan – för att fly från obehagliga känslor. Det dövar känslorna, men löser inte problemen.

Det är typiskt för vår tid att behandla sorg som en sjukdom, säger Kirsi-Maria Haapasalo-Pesu, ordförande för Finlands ungdomspsykiatriska förening. Här har föräldrarna ett ansvar att hjälpa sina barn att utveckla sätt att förhålla sig till normala känslor såsom ilska, rädsla, skam och skuld.

– I Finland finns tendensen att ganska snabbt vända sig till myndigheter och professionella, vilket får en att undra var föräldrarna är? Unga tar upp sådant som det känns som att de borde prata om med föräldrar, en kurator eller skolhälsovården, och man undrar: var finns lyssnarna?

Haapasalo-Pesu tycker inte att medicin skrivs ut för lättvindigt i Finland – det görs efter efternoggranna bedömningar – men säger att risken med att medikalisera normala livserfarenheter är att medicinen inte fungerar.

– Medicinerna fungerar bäst i svåra förhållanden, som den är utvecklad för.

"Problemen blir svårare"

De finländska experterna säger ändå att larmrapporterna om ungas psykiska ohälsa är reella. I dag får 8,5 procent av de finländska ungdomarna i åldern 13-17 år specialiserad sjukvård för psykiska problem enligt Institutet för hälsa och välfärd (THL). Lika många lider av lindriga eller medelsvåra psykiska besvär, och allt fler äter antidepressiva.

– Antalet unga som får specialiserad sjukvård för psykiska problem har åttafaldigats på 25 år. Det är en väldigt stor ökning, säger Klaus Ranta, chefen för ungdomspsykiatrin vid Helsingfors universitets centralsjukhus.

För att hänvisas till barn- och ungdomspsykiatrin krävs det att ens problem är tillräckligt allvarliga för att orsaka stort lidande eller påverka funktionsförmågan i vardagen, såsom skolgången. Det som är oroande är att allt fler uppfyller kriterierna, säger Ranta.

– Man kommer inte till oss med lindrigare problem än tidigare, snarare tvärtom. Att allt fler uppfyller kriterierna för specialiserad sjukvård är ett tecken på att unga inte får hjälp i tid och att behandlingen kommer in i ett alltför sent skede, då problemen redan hunnit bli allvarliga.

Mer tidiga insatser behövs

Saskia Öhman, överläkare och barnpsykiater på Folkhälsan, känner inte igen bilden av att unga tolkar vardagliga problem som psykisk ohälsa. Hon säger att de som söker sig till Folkhälsans mottagning för unga och unga vuxna kommer dit med allt svårare psykiska problem.

– Remisserna till ungdomspsykiatrin har ökat kraftigt under flera år, och fler tar också kontakt. Ökningen beror kanske delvis på att unga är mer medvetna om sig själva och sina känslor och söker hjälp, dels på att den psykiska ohälsan faktiskt ökat som följd av förändringar i det moderna samhället såsom digitalisering och sociala medier.

Men liksom de svenska forskarna tycker hon att ungdomspsykiatrin ska vara reserverad för dem som har det allra svårast med sina liv och verkligen behöver ungdomspsykiatrins specialkompetens – utan orimliga väntetider. När det handlar om lindrig psykisk ohälsa kanske det räcker med skolkuratorn eller hälsovården. Om personer som har lindriga psykiska störningar skickas till ungdomspsykiatrin så får inte de som har svåra psykiska problem det stöd de behöver, säger hon.

– Man borde ordna det så att det i primärvården, till exempel skolhälsovåren, finns mer kunskap och mer resurser så att de med lindriga svårigheter får stöd i primärvården, i tid. Men som det ser ut i dag har skolkuratorerna och skolhälsovårdarna ansvar för ett alltför stort antal elever.