Förpassade

Det är många av oss som kommer att korsa gränser denna sommar: är ditt pass i skick inför stundande resor?

Rörlighet har vanligtvis varit kringgärdad av bestämmelser. I det hierarkiska ståndssamhället var rätten till rörlighet knuten till samhällsposition. För de allra flesta, inte minst för det heterogena skikt som kallades allmoge, var möjligheterna till resande och flyttning starkt begränsade. I både Sverige och Finland avkriminaliserades emigration i mitten av 1800-talet. I slutet av seklet krävdes inget utrikespass av utvandrare från Sverige, medan ett resebevis av det slaget fordrades för finländare, undersåtar i stort imperium.

Också lokalt var rörligheten kringskuren. I förmodern tid krävdes ofta inrikespass av resande och församlingsprästen skrev ut flyttningsbetyg, ett dokument som bland annat innehöll uppgifter om innehavarens livsföring. Av personer som var underkastade tjänstehjonstadgan krävdes därtill intyg av husbonden. Ännu under tidigt 1800-tal utfärdades specifika tiggarpass med vilka "rätta fattiga", sedda som oförskylt drabbade, fick tigga i ett visst område.

Församlingarna hade möjlighet att avvisa personer som ville flytta till ett lokalsamhälle och det fanns en motvilja mot att öppna gränserna för personer som inte var mantalsskrivna på orten. På ett seminarium om gränser av olika slag ger Pirjo Markkola, professor i historia i Tammerfors, ett exempel. I början av 1800-talet ville en förhållandevis välbärgad bonde leja en piga, en 40-årig kvinna, men församlingen tillät inte arrangemanget eftersom pigan ansågs gammal och befarades falla fattigvården till last. Liknande diskussioner fördes i de flesta församlingar och rådstugor.

En resande kunde förpassas, det vill säga få tillstånd att resa till en viss ort, och en utifrån kommande kunde få en vistelsebiljett. Trots rigida bestämmelser var rörligheten dock större än vad man vid första anblick föreställer sig. Som exempel kan nämnas att de mångsysslande bönderna sällan var så platsbundna som överheten önskade. Den hårdaste behandlingen drabbade kringvandrande grupper och det finns exempel på hur tidiga gårdfarihandlare beskrevs som ormar i lantligt paradis.

Den som saknade nödvändiga resedokument kunde anklagas för lösdriveri. Just lagstiftningen kring lösdriveri studerades av K.J. Ståhlberg, i en doktorsavhandling som han försvarade år 1893. Den uppmärksamme HBL-läsaren har tidigare i vår noterat att Ståhlberg, sedermera president, även deltog i utformandet av 1919 års regeringsform. Tidigt i avsnittet som berör medborgares rättigheter omnämns rätten "att här fritt välja boningsort och att färdas från ort till annan".

Som Max Engman har visat ogillade många i ledande ställning emigration; dåvarande överheter förväntade sig bland annat större förnöjsamhet av dem som närde utvandrardrömmar. Samtidigt var det också alltfler som började tolka migration i termer av rättigheter.

I dag har ordet förpassad skiftat innebörd.

Ann-Catrin Östman Lektor i historia vid Åbo Akademi

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bred efterfrågan på stugor gynnar den som vill sälja

Mer läsning