Förortsturism i femtioårig sjuttiotalsdröm

Raritet i Nordsjö. Touko Neronens terrasshus från år 1969-71 andas många tidstypiska ideal som cement och effektivitet, och släpper inte taget om det monotona uttrycket trots monumentala inslag och signalfärgen gult. På gatsidan för tankarna en till solkust och samtida semesterhotell. Bild: Fredrika Biström

I år firar Nordsjö 50 år som stadsdel i Helsingfors men trots åldern associerar många Nordsjö med nybygge, 2000-tal, simstrand och skyskrapa.

Päivi Leinonen, byggnadstekniker och expert på byggnadskultur, hör till dem som gärna riktar blickarna mot 60- och 70-talets gamla Nordsjö. Hon initierar oss i sin hobby förortsturism på en rutt som koncentrerar sig på cement och uttryckslöshet. Finns det något värt att se i 60- och 70-talsarkitektur?

Skyskrapan Cirrus från år 2006 skuggar vår väg norrut från Nordsjö metrostation. Med havsutsikt i ryggen går vi mot 40-åriga ideal om massproduktion.

Profil

Päivi Leinonen

Titel/yrke: FM, redaktör, byggnadstekniker och expert inom byggnadskultur.

Intressen: Förortsturism, museer, utställningar och medverkan i bokcirkel.

Bor: Med sin familj i ett bostadshus från år 1966 utanför Åbo centrum. Många som bott i huset sedan det byggdes bor kvar och utanför brukar det samlas ett gäng gummor som sitter och pratar.

Drömhem: Inte i jugendhus, utan i ett 70-talsradhus med naken tegelvägg i vardagsrummet och metalltrappräck med svart gummiöverdrag.

Favoritårtionden: Gällande arkitektur 1960, 1970 och ibland 1980-tal.

Favoritarkitekt: Pekka Pitkänen, Aarne Ehojoki och naturligtvis Erik Bryggman & Alvar Aalto.

Blogg och hemsida: http://kaupunkikuvailmio.blogspot.fi/

En gång i månaden beger sig Päivi ut på förortsutfärder, ensam eller med familjen.

- Som turist i förorten vill jag se det vackra i det vanliga och jämföra olika områden med varandra. Visst prickar jag av rariteter men utan att tappa fokus på vardagsarkitektur.

I hörnet av Kallviksvägen och Rastbölevägen står sex identiska åttavåningshus i ljusgrått med strama fasader. Päivi påpekar att husens ursprungliga cementyta bytts ut och beklätts med en ca 0,5 cm tjock cementliknande skiva.

Gjordes det många byggnadsfel under 1970-talet som till exempel riklig användning av asbest som vi i dag måste korrigera?

- På 60-talet började byggnadsindustrin sträva mot massproduktion. Experiment ledde till fuktproblem, otillräcklig isolering och element som gick sönder redan i byggnadsskedet. På 70-talet hade byggarna hunnit lära sig en del av sina misstag, men redan på 80-talet ställdes nya krav på personliga lösningar och hemtrevlighet. Det industriella byggandet blev illa omtyckt. Utvecklingen mot massproduktion blev således avbruten.

Asbest jämförs med rökning

- Vi kände till farorna med asbest långt före materialet förbjöds men eftersom ämnet användes så brett var hälsoaspekten inte något som någon tog tag i. På samma vis vet alla att tobak är skadligt men fortsätter röka, säger Päivi Leinonen.

För att visa det positiva pekar Päivi ut kontrasterna mellan råhet och natur. Marken böljar mjukt och bänkar, grill, gungor och sandlåda ligger sympatiskt utplacerade enligt landskapets former. På bergen växer mossa, och den enda som verkar spionera på oss är en ekorre. Päivi förklarar att 70-talet var en tid då massproduktion var det nya och fina, men husen byggdes inte så tätt som i dag och naturen runt bostadshusen påverkades inte så radikalt som nu. Träden mellan husen gör att vi glömmer alla hundratals fönster och eventuella ögonpar.

Urban vandring

För att få ut så mycket som möjligt av turism i förorten rekommenderar Päivi att packa med kamera och bekanta sig med området på förhand ur fågelperspektiv. Själv brukar hon skriva ut en satellitkarta som hon tar med. Hur är byggnaderna utplacerade i terrängen och hur formar sig livet kring byggnaderna? På plats går det sedan att kolla in detaljer, material och de värderingar byggnaderna står för. Ibland brukar hon också prata med lokalbefolkningen.

Under vår runda uppstår ett par spontana diskussioner om livet i förorten. Ett par boende i Stora Ullholmsvägens elementhus från sjuttiotalet blir nyfikna på varför vi fotograferar garaget. De njuter av solen framför huset och passar på att peka ut en nutida byggplats som varnande exempel på tråkig arkitektur. Splitternya glasverandor blänker i solen och huset har inget grönområde.

Futurism från 1973. På parkeringsplatsen invid terrasshusen riktar sig Nordsjö gamla värmecentral ritad av Touko Neronen rakt upp mot rymden. Päivi Leinonen glad över att byggnaden är skyddad och inte torde går samma öde till mötes som Nordsjös nedmonterade vattentorn. Bild: Fredrika Biström

Alltid bättre förr?

Enligt Päivi har arkitekturtrenderna en cykel på 20 år. Det som var aktuellt för 20 år sedan är det som igen blir populärt. Under 80-talet blev 70-talets opersonliga och industrialiserade stil helt ute och invånare önskade vinklar, vrår, hemtrevliga balkonger och vinterträdgårdar för krukväxter. I dag är vi enligt teorin tillbaka i 80-talets personifiering och arkitekter kryddar gärna med signalfärger och häftiga detaljer som bryter mönster. Wow-arkitekturvågen vill undvika tristess.

Att anpassa bostadsområden enligt invånarnas behov är viktigt.

Monotoni var inget som 70-talsarkitekten undvek. Cement och vita ytor möter oss också vid Stenholmsvägens "båthus" och på Järdholmsvägen där Touko Neronens terrasshus står på rad. Päivi önskar att 70-talshusen också kunde uppskattas som de är och vet att modernisering inte alltid betydde totala förändringar. Terrasshusen har förnyelse på gång och marken framför husen är uppriven. På arkitektbyråns reklamskylt ser vi att husraden kommer att utökas med ett terrasshus i modern tappning. Den nya versionens balkonger är enligt dagens trend inglasade och cementytorna är inte lika framträdande.

- Att anpassa bostadsområden enligt invånarnas behov är viktigt.

Men Päivi påpekar att små avgörande detaljer ofta kan uppdateras utan så mycket extra kostnad. Längs Kallviksvägen hittar vi ett hus där dörrhandtagen bytts ut till en nutida modell av krom och inslag av ljust ådrat trä. Det borde inte ha blivit dyrare att förse dörrarna med ett mer tidstypiskt handtag.

När går en förnyelse för långt?

Päivi anser att radikala förändringar som påverkar hela helhetskaraktären förstör mest. Hon påminner om att olika generationer kan ha olika ideal. Ett exempel är 60- och 70-talshusens kallkällare för syltburkar och potatislager, som vi nu ivrigt ersätter med allutrymmen.

- Oanvända stjäl kallkällare bara utrymme och drar energi. Om källaren kommer till större nytta som något annat är det vettigt, men en kompromiss är att lämna några skåp kvar åt dem som vill använda dem. Vem vet, kanske en kommande och mera ekomedveten generation uppskattar skåpen?

Se förorten

Bakom Päivis intresse för förorter ligger förutom ett personligt intresse också en vilja att höja förortsområdenas status och väcka andras intresse. Hon skriver i branschtidningar och bloggar tätt om olika bostadsområden. Verksamhet hon efterlyser är förortsfestivaler, fler stadsvandringar med tema och infotavlor om helt "vanliga" hus i stil med plaketterna som hängs upp om historiska personer som bott i husen. Hon rekommenderar också utritade stadsvandringar som finns på nätet (www.kaupunkipolut.fi). Renovering och förnyelse ser hon inte alltid som något negativt, det kan också liva upp.

- Vi bygger för invånare, inte för förortsturister. Men turism höjer förorternas status och krossar fördomar. För en del invånare kan hemmaknutarna te sig alldagliga, men när allmänheten får upp ögonen för det unika ser också lokalbefolkningen sitt hem med nya ögon.

Päivi är övertygad om att 60- och 70-talets bostadsområden kommer att uppskattas och skyddas mer i framtiden på grund av sin karaktär och naturnära geografi.

Fakta

Sevärda förorter i Helsingfors:

1. Rönnbacka med sina monumentala höga bostadshus i kombination med låga lamellhus. Helheten är ritad av Lauri Silvennoinen 1963-65 och för många ser tornhusen speciella ut eftersom de på en sida nästan helt saknar fönster. Området är Finlands första industriellt byggda förort och naturen runt omkring är nästan orörd. Visar 60-talsideal som renhet, hälsa, upprepning och luftighet.

2. Uppby på Degerö, bostadsområdet vid Mjölövägen och Kyrksundsvägen. Långa låga byggnader ritade av Olli Kivinen och Erkki Karvinen. Uppfrån ser husen ut som stora L utplacerade i skogen.

3. Hertonäs, bostadsområdet kring Grävlingsvägen, Vargvägen och Bävervägen. Hör till Finlands första förorter där bostadshusen för första gången placerades fritt ut i den omväxlande terrängen.

4. Brobacka, bostadsområdet vid Tvillingarnas väg och Lejonets väg. Husen från år 1967-1974 ritade av Pentti Ahola har gemensamma gårdar som är placerade mellan husen strikt i vinkel. Den tidens arkitekter uppskattade skogsförorter och Ahola har skapat en "kontaktstad" där människorna kan mötas ute på ett naturligt sätt.

5. Gamla Nordsjö där arkitekturen är mångsidig. Det är vanligt att bostadsområden visar bara ett sorts sätt att bygga, men Nordsjö representerar flera stilar.

6. Lillhoplax från år 2000 erbjuder en bred postmodern helhet. Efter 60- och 70-talets monotona stil har vi här förflyttat oss till en annan extrem. Pastellfärger, påhittighet och utsmyckning.

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning