Förnyas politiken?

Vägen till förnyelse av politiken går snarare via konkreta frågor som engagerar människor än via den antipolitiska retorik som Liike nyt odlar.

Det är möjligt att Hjallis Harkimos och Mikael Jungners projekt "Liike nyt" (Rörelse nu) är början på något betydelsefullt. Just nu gör det dock ett närmast hjälplöst intryck. Alla dessa gamla fördomar om politiken och partier, som om någonting skulle ändras om de medverkande inte är "politiker" eller om en grupp, som bedriver politik, inte kallas parti utan en rörelse.

Harkimo har besökt Italien och studerat femstjärnerörelsen, "därför att de har litet samma ideologi om att människorna bör få vara med om beslutsfattandet" (Iltalehti 5.5). Rent konkret handlar det om nätomröstningar, som skall vara vägledande för rörelsens beslut.

Det låter bekant. Under Jyrki Katainens tid lanserade Samlingspartiet en kampanj med affischer där det mest iögonenfallande var de stora öronen. Syftet var att visa att Samlingspartiet lyssnar på vad folk har att säga. Om det påverkade partiets politik vet jag inte.

Under de senaste decennierna har många politiska partier försökt "förnya" politiken. De gröna ville till en början liksom Liike nyt inte vara ett parti. De var inte ens ett förbund då de första riksdagsledamöterna valdes 1983. Sedan skulle partiets ordförande inte sitta i riksdagen. Heidi Hautala avgick då hon 1991 invalts i riksdagen. Därefter skulle ordföranden inte vara minister. Då Pekka Haavisto 1995 blev den första gröna ministern avgick han som ordförande. Numera är De gröna som alla andra partier, där man tar för givet att ett regeringspartis ordförande sitter i regeringen. Det är ett axiom som kunde ifrågasättas. Det är en av orsakerna till den toppstyrning, som Harkimo med rätta kritiserar.

Då Vänsterförbundet grundades 1990 infördes en ny politisk kultur, då vem som helst kunde delta i det konstituerande mötet. Till nymodigheterna hörde också att partikongresserna slopades. I stället skulle medlemmarna oftare ges möjlighet att påverka genom partifullmäktige och genom medlemsomröstningar. Men eftersom Vänsterförbundets fält i praktiken bestod av de tidigare folkdemokraternas och kommunisternas fält återgick man snabbt till den gamla ordningen.

Sannfinländarna införde ett system, där alla partimedlemmar har rösträtt vid partikongresserna. Det medför en stor orättvisa eftersom det gynnar dem som bor nära kongressorten.

En del av förslagen till en "förnyelse" av politiken för bort från demokratin. Nätenkäter innebär i värsta fall att den deliberativa, det vill säga diskuterande, demokratin ersätts med klickdemokrati. Folkomröstningar är bra ibland, men utesluter ofta nödvändiga kompromisser och förhandlingar. Den representativa demokratins tidevarv är ingalunda över, såsom professor Markku Wilenius påstår (Yle 7.5).

En av de bästa reformerna de senaste åren är införandet av medborgarinitiativ. Bara ett har som sådant förverkligats, initiativet om äktenskap mellan personer av samma kön. Men också de som inte gått igenom har mobiliserat människor och skapat tryck på politikerna.

Vägen till förnyelse av politiken går snarare via konkreta frågor som engagerar människor än via den antipolitiska retorik som Liike nyt odlar.

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning