Fork tar ut det mesta av festen – till slut hivas jultemat överbord

Granbarr och glitter pryder scenen under a cappella-gruppen Forks julshow. Bild: Niclas Glasberg

Vokalensemblen Fork låter mera a cappella än på länge. Den nya showen är fylld av självironi och publiken äter ur handen.

A cappella

Fork

So... This is Christmas?

Sellosalen 15.11.

Den som känner till a cappella-gruppen Fork vet vad man kan vänta sig av deras shower. Vid sidan av musik handlar det om självsäker underhållning – mellansnacket brukar höra till showernas höjdpunkter och publiken äter oftast ur handen på Mia Hafrén, Anna Asunta, Jonte Ramstén och Kasper Ramström.

I den nya julshowen blir det faktiskt mer traditionell a cappella-sång än på länge, samtidigt som man brer på med en massiv dos självironi. Inledningen med kostymer och glitter och allt man förväntar sig av en riktigt klassisk julshow är härligt överdriven, samtidigt som man visar prov på gott a cappella-hantverk, med big band-imitationer och allt. Jag läser in en hel del parodi i kvällens program, men för den som vill njuta av det hela utan att tänka så är det också fritt fram. Till en början representerar sångerna rätt träigt julmusikstuk, fast man textmässigt lyckas mitt i prick med en sång om granbarr signerad Ramstén.

Självklart kör man sedan i gång showen mer i traditionell Fork-stil med rytmdunk à la Ramström, storstilade divalater, stilig scenografi, dräkter och ljus. Utan att alltför mycket snuva läsaren på överraskningskonfekten kan jag konstatera att det finns lämplig mängd surpriser inbakade, allt från barock till heavy.

Internationell nostalgi

Showen är tydligt internationell med betoning på det angloamerikanska. Det gör förstås att många av de egna julfavoriterna lyser med sin frånvaro, men lite svenska och finska blir det trots allt också – och till slut hivar man nog jultemat överbord och slänger in lite partajrepertoar. Den gemensamma nämnaren här är väl nostalgin. Många av de känslor som hör ihop med julmusiken är starkt nostalgiska, och lite liknande känslor väcks i frågan om ungdomstidens discohits faktiskt!

Sångmässigt öser man på med en hel del kul effekter, vilket tillsammans med det fenomenala uppträdandet och den excellenta svängen brukar vara Forks största trumf på hand. Renhetsmässigt var det åtminstone i torsdags mer skavanker än vanligt – något problem med monitoreringen kanske, eftersom man ibland inte ens riktigt startade på samma ton. Att "bara" sjunga en innerlig lugn sång rätt upp och ner är inte Forks allra starkaste sida, men det är fint att man utmanar sig själv på den fronten också. Speciellt tack till Jonte Ramstén som riktigt njutbar tenorsolist.

Tove Djupsjöbacka Musik- och danskritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning