Förintelsens minnesdag – varje dag

Bild: Wilfred Hildonen

Förintelsens minnesdag firas i dag runtom i världen. 27 januari är den dag 1945 då fångarna i Auschwitz befriades. Men befrielsen skedde inte på alla plan och bördan finns kvar också hos följande generation – och följande.

För ungefär tio år sedan besökte jag koncentrationslägret i Dachau. Det var det första lägret som nazisterna uppförde och samtidigt det som var längst i funktion, från 1933 till 1945. Över 40 000 människor dog eller dödades i Dachau.

Jag var ensam då jag parkerade min hyrbil utanför lägret som ligger ungefär 20 km nordväst om München. Jag visste inte riktigt vad som väntade mig innanför portarna, men det jag upplevde och såg har fastnat i mitt minne och på min näthinna för evigt. Jag kan tänka mig att besöka ett annat koncentrationsläger också, men då i sällskap med någon annan. De intryck nazisternas dödsläger fortfarande ger en normalt funtad människa är så starka att det gör en gott att kunna bearbeta dem tillsammans med någon som samtidigt utsätts för samma upplevelser, obehag och starka känslor.

Under hösten och vintern har jag, kanske av en slump, läst tre böcker som på olika sätt behandlar Förintelsen och människor som utsattes för den. En av böckerna är till och med skriven i koncentrationslägret i Auschwitz, det värsta av dem alla. Den holländske läkaren Eddy de Winds bok, Jag stannade kvar i Auschwitz, är sannolikt den enda som har skrivits innanför Auschwitz elstängsel. Den utkom redan 1946, men har först nu översatts, bland annan till engelska och svenska. Han berättar om livet – och döden – i lägret och om hans förtvivlade försök att hålla kontakt med och ta hand om sin hustru som fanns i en grannbarack på lägerområdet.

Den andra boken handlar om den polska motståndsmannen Witold Pilecki. Boken The Volunteer är skriven av Jack Fairweather och utkom i höstas på svenska med titeln Frivillig i Auschwitz. Pilecki gjorde något som veterligen ingen annan hade ens en tanke på. Han åkte frivilligt till Auschwitz. Han kände till tyskarnas pågående razzior och väntade en septembermorgon 1940 i sin svägerskas lägenhet i Warszawa på att bli gripen. Pileckis uppdrag var att för den underjordiska polska motståndsrörelsens del under falsk identitet infiltrera lägret i Auschwitz, bygga upp motståndsceller, rapportera om förhållandena där och samla bevis på nazisternas brott.

Han lyckades skapa en motståndsrörelse med rapportörer och fick även ut rapporter. Det han fick uppleva i förintelselägret översteg med råge hans värsta aningar. Hans rapporter till den polska exilregeringen i London och de allierade togs tyvärr inte på allvar. Trots att omvärlden blev informerad om omänskligheten i Auschwitz vidtogs inga åtgärder. Pileckis rapporter ansågs överdrivna, så fruktansvärt kan ingen behandla andra människor, resonerade man.

Witold Pilecki blev frustrerad då han insåg att hans rapporter inte hade någon effekt. Efter nästan tre år i Auschwitz lyckades han fly.

Grymheterna i Auschwitz blir än värre då man läser dem beskrivna av människor som själva har varit vittnen till och upplevt dem. Men ändå är det den tredje boken, Förintelsens barn, som berör mig mest. Den är skriven av den svenska journalisten Margit Silberstein och utkom för bara några veckor sedan.

Margits föräldrar Ernst och Ili var ungersktalande judar från rumänska Transsylvanien. De förälskade sig i varandra och hade ljusa framtidsplaner då kriget kom och förändrade allt. Ernst tvångsrekryterades till fronten i Ukraina och hamnade så småningom i fångläger i Sibirien. Ili transporterades till koncentrationslägret i Auschwitz.

Alla deras släktingar hamnade i naziläger som de inte kom levande ur. Då kriget var slut fanns ingen annan kvar utom Ilis halvbror i Amerika. Alla andra var borta – föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, mostrar, morbröder, fastrar, farbröder, kusiner.

Margits föräldrar var ensamma, men hade i alla fall hittat varandra och skulle några år efter kriget återförenas i Sverige, dit Margits mamma i dåligt skick hade förts med en av de vita bussarna från Bergen-Belsen då lägret befriades. Hon hade efter sin tid som fånge i Auschwitz tvingats delta i dödsmarschen till Bergen-Belsen och även överlevt den och de sista månaderna i det nya lägret med nöd och näppe. Hennes tre sista syskon gjorde det inte, de dog där.

Det är klart att det som föräldrarna hade upplevt satte sin prägel på deras liv för evigt och även på deras barns liv. Förintelsen drabbade inte enbart dem som levde då nazisterna mördade urskillningslöst, den berör och river upp känslor även hos efterföljande generationer.

"Till skillnad från mina mera sorglösa kamrater bar jag på jordens tyngsta packning, Förintelsen. Mina föräldrars mörker. En ryggsäck som bågnade av all världens suckar och smärta och som var helt omöjlig att slänga av sig. Hur skulle jag kunna göra det? Den var en del av mig, min osynliga siamesiska tvilling", skriver Silberstein.

Det finns i dag rasister, nynazister och andra som förringar eller till och med förnekar Förintelsen, som tog livet av sex miljoner judar och uppskattningsvis sju miljoner andra människor. Vad har de i sin osynliga ryggsäck, vad för de över till sina barn utöver hat, förvrängda sanningar och lögner?

Tommy Westerlund Ledarskribent

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning