Förförande toner i 1920-talets Helsingfors

Mika Waltari. 1920-talets Helsingfors var hans ungdomsmiljö.Bild: Okänd

KAMMARMUSIK

Aino Acktés kammarfestival.

Mika Waltaris musikaliska Helsingfors. Olli-Pekka Tuomisalo, saxofon; Risto-Matti Marin, piano; Antti S. Paavilainen, berättare. Debussy, Schulhoff, Ellington, Tomasi med flera. Ackté-klubben 5.7.

Saxofonisten Olli-Pekka Tuomisalo är en entusiastisk läsare och samlare av Mika Waltaris böcker. Ur iakttagelsen att hans eget instrument ofta har en roll i Waltaris texter fick Tuomisalo idén att bearbeta temat Waltari och saxofon.

Resultatet, den litterär-musikaliska helheten Mika Waltaris musikaliska Helsingfors, uppfördes i tisdags inom ramarna av Aino Acktés kammarfestival med Tuomisalo, pianisten Risto-Matti Marin och berättaren Antti S. Paavilainen på scenen.

Vi befinner oss i 1920-talets Helsingfors, Waltaris ungdomsmiljö, som fylls av bilar, jazz och polkahår. Kriget är över och människorna dansar som besatta till nya, spännande toner. En ung man möter en kvinna. De dansar, promenerar till stranden, hon bjuder in honom för att röka en cigarrett; avskedet är oundvikligt men vackert.

Textfragment ur Appelsiininsiemen (Apelsinkärnan, 1931), Yksinäisen miehen juna (Den ensamme mannens tåg, 1929), Suuri illusioni (Den stora illusionen, 1928) och Muukalaislegioona (1929) varvades med lämpliga musikstycken med rötterna i såväl jazz, impressionism och salongsmusik.

Claude Debussys Flickan med linhåret fick porträttera kvinnan, men med fanns även sådana mindre självklara tonsättarnamn som Erwin Schulhoff (1894–1942) och Henri Tomasi (1901–1971).

Schulhoffs jazzinspirerade Hot-Sonate visade sig vara en både motiv- och klangmässigt uppfinningsrik komposition i fyra satser, medan Tomasis lika omfattande Ballade kändes utdragen med sin rastlösa, rapsodiska struktur.

Tuomisalo och Marin uppträder regelbundet tillsammans, och duons musicerande var genomgående suveränt. Speciellt fängslades jag av den intensiva tolkningen av Duke Ellingtons (1899–1974) Sultry sunset.

Tuomisalo utnyttjade saxofonens breda uttrycksskala från sammetslena legaton och pianissimon till mustigare och mer genomträngande klanger. Marin bidrog med rytmisk flexibilitet, fina solon och vid behov även med virtuosa löpningar.

Paavilainens berättarröst var tydlig och lagom lakonisk, i bra balans med den samtidigt passionerade och behärskade musiken. Konceptet var lyckat, helheten stilfull och Ackté-klubben i södra gaveln av Berghälls kyrka så gott som fullsatt.

Anna Pulkkis

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33