Författarens hjärta

Bild: zz

I dag tillreder vi inälvsmat på kulturavdelningen. Gott och hälsosamt!

Jag drömde häromnatten att en finlandssvensk författare gav mig sitt hjärta som hen för tillfället inte behövde själv. Det var alltså själva det muskulära organet det var frågan om. Jag kokade det med kryddpeppar och lagerblad, och åt upp en del som smörgåspålägg. Pinsamt blev det när jag insåg att jag inte hade haft lov att koka hela hjärtat, utan bara det jag behövde, och att författaren väntat sig att få resten tillbaka rått.

Sen vaknade jag, på ovanligt gott humör, eftersom det här var en dröm av helt annan kaliber än de svaga och dåliga jag annars bjudit mig själv på under de senaste åren.

Här samsades vakenlivets krafs med alltmöjligt viktigt, gestaltat på ett bisarrt och kraftfullt symbolspråk, så som det ska vara i riktigt fina drömmar.

Häromdagen diskuterade jag med mina söner tillagningen av inälvsmat, och olika djurhjärtan. Kycklinghjärtan äter vi ofta grillade, lammhjärta om det bjuds, grishjärta kräver timmar av kokning och smakar inte så hemskt gott.

Hjärtat är inget gulligt organ, det är starkt och arbetar livet ut, segt som bara den utom hos de små kortlivade gödkycklingarna. Drottning Targaryen i Game of Thrones som äter ett rått hästhjärta måste ha verkligt magnifika tänder, starka och vassa.

Dessutom har jag, liksom många andra journalister, på sistone funderat på min dagliga verksamhet som skribent i bokstavligt materiella termer, som levebröd. Också kritikerarbetets kärna och andliga substans har jag haft anledning att fundera på. Med en kollega har jag utväxlat några repliker om det här, eftersom han föreberett något slags föredrag om frågan.

Och inte minst: för ett tag sedan skrev jag en recension som jag var rätt nöjd med och som några personer jag uppskattar uttryckte sitt gillande av.

Frågan om vems hjärta recensionsverksamheten handlar om är alltså intressant också på ett mera symboliskt plan. Kritikern Timo Hämäläinen, salig i åminnelse, brukade tala om "oss kulturens små kolportörer", själv tänker jag mig kanske det kulturella och konstnärliga fältet som ett ekosystem där kritikerna har sin givna roll som förmedlare, uppluckrare av jord, vidareförare av näringsämnen, värddjur för parasiter, symbioskontrahenter.

Jag trivs rätt bra som mask och hyena i det här systemet, och visst är det skönt att ibland slå tänderna i ett riktigt författarhjärta.

Men allvarligt talat: kritik och kulturjournalistik är ett system, en infrastruktur med många komponenter, ett samspel mellan olika aptiter. En ensam kritiker är en fara för sig själv och för sina medvarelser, och för hela systemet. Vi skall vara många som samsas om det finlandssvenska författarhjärtat (kritikens uppkok på det litterära konstverket). Det bör anrättas på många olika sätt av många olika bedömare, det skall serveras kokt, stekt eller bräserat, garnerat med persilja, dill eller koriander. Det bör serveras på olika serviser åt läsare i huvudstadsregionen, på Åland, i Österbotten, Åboland, östra Nyland och västra Nyland.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00