Författaren, flykten, förklädnaden – Nytt ljus på Sally Salminen

Med sitt skrivande och sätt att vara dryftade Sally Salminen relevanta frågor, som ”Vad får en kvinna lov att vara?”. Hon vägrade förstå att kvinnoliv vid diskbänk och spis – eller annanstans – inte skulle vara något att skriva om. Bild: Arkiv/Hbl

Med sin roman Katrina vann Sally Salminen, ett okänt åländskt hembiträde, första pris i Nordisk Romanpristävling 1936. Nu utkommer romanen i ny finsk översättning, och den förtjänar också en renässans på originalspråket.

Finland har firat sina 100 år (2017) och med det uppmärksammat sin kulturskatt. Det har haft trevliga effekter, som att bra men bortglömda böcker som Sally Salminens Katrina tas fram i ljuset. Med den vann Salminen, ett okänt åländskt hembiträde, första pris i Nordisk Romanpristävlan 1936. Över en natt blev hon en litteraturens nya fixstjärna och skapade rubriker över hela världen: "From kitchen sink to literary heights." För Salminens förlag, Schildts i Helsingfors och Wahlström & Widstrand i Stockholm var hennes framgångar exempellösa.

När nu Katrina jämförs med finska nationalklenoder som Väinö Linnas Okänd soldat och Under polstjärnan – fast med en kvinna som hjälte – och kommer ut i ny finsk översättning, hoppas jag att boken får en renässans också på sitt originalspråk, svenska, och att ljuskäglan är stor nog att rymma författaren. För kan Katrina fascinera så kan Salminen det. Med sitt skrivande och sätt att vara dryftade hon relevanta frågor, som "Vad får en kvinna lov att vara?". Hon vägrade förstå att kvinnoliv vid diskbänk och spis – eller annanstans – inte skulle vara något att skriva om. Det är en ståndpunkt vi känner igen från 70-talets kvinnorörelse, från Märta Tikkanen, från Sun Axelsson. I dag har många läst Kristina Sandberg, som med sin trilogi om Maj velat ge hemmafrun jättemycket plats, många ord, göra henne synlig.

En åländsk Robinson från Österbotten

De är ena riktiga Robinsonar, Salminen och hennes Katrina. De delar en inre styrka och är så egensinniga och okuvliga att de kan ta sig fram med eget träget arbete. Självständiga individer. När Salminen i slutet av 60-talet skriver sina memoarer och minns hur det var när hon jobbade som piga i New York och skrev på manuset till sin första roman, framställer hon sig som a self-made man, en föreställning med bekant gestalt i Robinson Crusoe. Hon skrev på sin knappa fritid, lediga torsdagseftermiddagar och varannan söndag efter frukost, sena kvällar och nätter.

Ingenting har hon fått gratis.

I romanen finns rentav en explicit hänvisning till Daniel Defoes klassiker. När Katrina under ett oväder blir strandsatt på en liten kobbe tillsammans med sin älskvärde men ack så klena och barnsliga man, Johan – som en gång i tiden med vackra drömbilder om äppelträdgårdar lurat henne till ett utfattigt liv i skärgården – kommer han plötsligt att tänka på något han hört till sjöss: »Vi är som Robinson Kruse när vi lever på det här sättet.« Och här, i författarens skämtsamma referens till Daniel Defoes klassiker, har vi romanens kärna. Johan antar att Robinson var ålänning. Och det är ju sant, i det här fallet, men inte vilken ålänning som helst utan Katrina från Österbotten. Stolt överlever hon den torftigaste tillvaro man kan tänka sig, men är samtidigt som skeppsbruten, som på en egen liten ö i en värld styrd av traktens mäktiga män, bönderna och skeppsredarna. Hon står fast vid sitt hjärtas val, gör ett hem av Johans fattiga koja. Får äppelträd att växa på klinten.

"Sally Salminens flykt"

Efter genombrottet är Salminen mån om sin nyvunna författarroll. I den lägger hon sin stolthet.

Våren 1939 kämpar hon med en ny roman. Efter succén har hon ekonomin som författandet kräver. Har låtit bygga ett hus på fasta Åland dit hon bjudit mamma Erika, syster Elin och småkusinen Anni Blomqvist för att ha dem nära – eller för ha pigor och sömmerskor, som Blomqvist senare menat. Men Sally är rastlös. Längtar tillbaka till Amerika. Där kunde hon tänka, tro och skriva vad hon ville för ingen brydde sig!

Den 22 juni 1939 publicerar Dagens Nyheter en karikatyrteckning med rubriken "Sally Salminens flykt, som hon ställt till Stockholm undan de påträngande turisterna på Åland." En bild av barndomshemmet: liten trästuga omgiven av lummiga träd, vingligt pinnstaket – och flera nyfikna som hänger över staketet, smyger bakom buskarna och fotograferar närgånget. Vad är det här? En drift med såväl alla "starstruck" som författaren, ja, men är turisterna faktiskt hela förklaringen till Salminens så kallade "flykt"?

Kvinnorna i Sallys hus, männen på Parnassen

Hur månne kvinnorna har det i Sallys hus? Småkusinen Annis kommentar att Sally bjudit de andra hem till sig för att slippa praktiska bekymmer antyder att livet under gemensamt tak inte är helt lätt. I en minnesbild från 80-talet beskriver Anni "en förfinad atmosfär", Sally som sitter "i sitt avskilda arbetsrum bakom det stora skrivbordet", känslan av att man borde röra sig försiktigt och att författarskapet är mer än Sally kan bära på sina "späda axlar". Som om hon gapat efter för mycket.

Där är också mamma Erika som i ett brev ett par år tidigare, då Sally väntade på resultatet från romantävlingen, menar att misslyckas du är det bäst att glömma allt, som om det aldrig funnits. Så mår du bäst. En syster i Mariehamn berättar för en veckotidning att familjen alltid betraktat Sally som en drömmare, att de tyckt att hon slösade bort sin ungdom med sitt skrivande, att hon skadade sig själv. "Hon kom från verkligheten på detta sätt, hon var så känslig och ömtålig."

Bara spridda uttalanden, men bekräftar de inte den bild Sally vet att familjen haft, och väl fortfarande har våren -39, trots hennes framgångar? Det är en föreställning om att skrivandet inte är för vem som helst, i synnerhet inte för en småbrukardotter. En bild av skrivandet som galenskap som också Salminen själv anammat. Men för henne rör det sig dessutom om ett slags programförklaring som börjat ta form: skrivandet som både galenskap och trots. Trots mot sin lott i livet och mot onådiga kritiker; redan litterära tävlingar väcker misstro, fast Salminen är i gott sällskap med tidigare pristagare som Selma Lagerlöf och Karin Boye. Arthur Lundkvist i Bonniers Litterära Magasin är bara en av skeptikerna och förgörande när han recenserar Katrina. Menar att Salminen helt saknar den "konstnärliga medvetenhet som utmärker flertalet av de manliga kollegerna".

Skrivande, galenskap, trots

Tanken på skrivandet som både galenskap och trots finns med redan i dagböckerna från tonårstiden, där hon drömmer om att bli författare samtidigt som hon är rädd att ambitionen ska göra henne galen. Misslyckas hon har hon bara sig själv att skylla. Samtidigt finns det självförtroende: Jag kan!

Salminen måste bort för att kunna skapa. Trånga sociala sammanhang ger kvävningskänsla. Hon prioriterar sitt arbete framför allt annat. När en journalist framfusigt frågar om Salminen har en fästman bemöter hon förväntningen med humor: Nej, absolut inte! Hon hinner inte. Och skulle det bli aktuellt så ordnar säkert förlaget med det också. De sköter alla hennes angelägenheter så bra.

Hon hyr en lägenhet fem trappor upp på Norr Mälarstrand 76. Bryter upp. Beter sig som en man, inte sant? Här kan hon arbeta fast tio timmar i streck. Hon skriver färdigt sin andra roman – bevisar igen för både sig själv och andra att hon kan. Här har hon arbetsro, "ett eget rum", för att låna Virginia Woolfs välfunna metafor från 1929.

Författarrollen fungerar som ett slags förklädnad som ger Salminen privilegier, en viss frihet som samtiden inte tillät den normala kvinnan. Fast det är en balansgång. Risken finns att överträdelsen ska betecknas som galenskap. I en krönika om egentid från 2016 liknar finlandssvenska Sanna Tahvanainen författaryrket vid "En magisk slängkappa som ger [henne] rätt att vara ifred och borta från familjen." För Salminen innebär författarskapet att hon kan spela en manlig roll. Så kommer hon också småningom skapa sig ett litterärt manligt alter ego, Lars Laurila.

"Det som evigt består"

Salminens Katrina är sedan tidigare utnämnd till klassiker, trots den litteraturhistoriska skugga man låtit falla över författaren. Huvudpersonen är en universell och tidlös prototyp för den starka och självständiga kvinnan. Hon förtjänar självklart sin plats i den svenska litteraturen; läsare kommer att fortsätta att identifiera sig med henne – och Salminen visste det. Att hon som författare hör "till det som evigt består och evigt har sitt värde, och som är styrkan i ett samhälle", som hon själv formulerade saken.

Tematiken är så aktuell. Problemet låter så bekant. Har jag inte nyligen läst något liknande?

Jo, i Karolina Ramqvists hyllade essä Det är natten från 2016. Där berättar Ramqvist att hennes skrivande från början upprört hennes omgivning. Andra har sett det som ett problem. Skrivandet har varit en stötesten i hennes relationer med andra vuxna. "En kvinna som ville skriva istället för att leva och älska var ett hån mot det största och sannaste av allt", förklarar Ramqvist och fortsätter: "Senare förstod jag att jag aldrig varit ensam om att bli betraktad så, att sjukförklaras på det sättet. Dessa män hatade vad vi skrev. De hatade hur skriften intog oss, hatade den för dess förmåga att bära vittnesmål till omvärlden och för att den skulle finnas kvar långt efter det att de själva var borta"«

Du har väl läst Sally Salminens Katrina?

Den vill du inte missa.

Skribenten är fil.dr, verksam som redaktör och skribent i Stockholm. Skriver biografi om Sally Salminen. Romanen Katrina ges ut på finska av Teos, i översättning av Juha Hurme.

Ulrika Gustafsson, »Sally Salminen, författarskapet, kritiken och litteraturhistoriens dåliga minne«, Finsk Tidskrift 3–4 2016 Finns att läsa här: http://textochkultur.se/kompetensprofil

Roger Holmström, »Against all odds. Sally Salminen’s Katrina and the possibilities of cultural transfer«, Battles and Borders. Perspectives on Cultural Transmission and Literature in Minor Language Areas, ed. Petra Broomans et al., Barkhuis 2015

Karin Johannisson, Den sårade divan. Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S), Bonnier 2015

Laura Ruohonen om boken Katrina i Ålands Radio http://radiotv.ax/aland-idag/laura-ruohonen-om-boken-katrina

Sally Salminen, Den långa våren, Wahlström & Widstrand 1939 – boken Salminen skriver på våren 1939

Karolina Ramqvist, Det är natten. Norstedts 2016

Sanna Tahvanainen, »Älskade egentid« https://svenska.yle.fi/artikel/2016/04/12/sanna-tahvanainen-alskade-egentid

Virginia Woolf, Ett eget rum, övers. Jane Lundblad, Modernista 2015

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning