Förfärliga möten med döden

Leos Janaceks sista opera Döda huset är en rätt osammanhängande berättelse som får en nästan ironisk tondräkt. Uppsättningen i Nyslott var på många sätt lyckad.

OPERA

Döda huset

Av Leos Janacek. Regissör David Pountney, nyregi Caroline Glegg, scenografi och kostymer Maria Bjornson, ljus Chris Ellis. Nyslotts operakör och orkester, dirigent Tomáš Hanus, körinstudering Matti Hyökki. I rollerna: Ville Rusanen, Hanna Rantala, Mika Pohjonen, Christian Juslin, Satu Kristina Jaatinen, Gabriel Suovanen m.fl. Olofsborg 30.7.

Dissidenter och oliktänkare i Ryssland har i alla tider kunnat skickas till Sibirien, oberoende av om det varit fråga om motstånd mot Stalin, tsaren eller någon annan härskare. Många har dömts till döden, medan andra har befriats och ibland på oförklarliga grunder.

Fjodor Dostojevskij, som 1849 tvingades utstå en skenavrättning efter att ha blivit dömd till döden, talar om hur den största smärtan var vetskapen om att själen snart skulle flyga ur kroppen, innan han i sista stund fick veta att han hade benådats och att dödsstraffet hade omvandlats till fyra år i fångläger. Fånglägret blev – trots sin ofrånkomligt hemska karaktär – en inspirationskälla utan like och han kom att hitta djupa, starka, vackra karaktärer bland sina medfångar med de mest olika bakgrunder, otaliga folktyper med otaliga berättelser.

Dessa berättelser och karaktärer tilltalade tjeckiska kompositören Leos Janáček, som så fort hans förra opera Fallet Makropolous hade uruppförts i december 1926 började leta efter ett nytt ämne för sin nästa och sista opera. Janacek kände en uppenbar dragning till Dostojevskij, där han hittade en god mänsklig själ i karaktärerna.

Det sägs att Janacek under kompositionsarbetets gång mer eller mindre skrev direkt av Dostojevskijs text och översatte från ryskan i farten. Resultatet sägs därför ha blivit lidande av några översättningsmissar, som i och för sig sällan stör i textningsmaskinerna, men framför allt påverkade det librettots karaktär. Kunde Dostojevskijs berättelser med sina känslobeskrivningar, psykologiska analyser, filosofiska frågeställningar och minimala dialoger göra sig som opera? Skulle librettot fungera?

Resultatet blev ett splittrat verk med inte en utan flera berättelser som är mer eller mindre osammanhängande och där egentlig karaktärsutveckling saknas under de tre akterna som pågår i en och en halv timme. Döda husets uppkomst påverkades också av att tonsättaren dog under kompositionsarbetets gång, förvisso efter att ha fullbordat partituret men innan han hade bearbetat orkestreringen fullt ut.

Ironisk tondräkt

Musiken i Janaceks svarta opera är ändå med tanke på verkets genomdystra karaktär överraskande optimistisk, och kanske har den en ironisk karaktär: som om den vore vacker för att överskölja allt det hemska, rytmiskt levande för att sätta sprätt på det dödstunga, färggrann och accentuerad som för att levandegöra det grådaskiga.

I Welsh National Operas produktion, som hämtades till Nyslott för fyra föreställningar, har walesiska nationaloperans konstnärliga ledare, regissören David Pountney tillsammans med scenografen Maria Bjornson och ljussättaren Chris Ellis byggt upp en välfungerande scenbild på ett begränsat utrymme på scenen, där många parallella skeenden kan skönjas samtidigt. Nyregin av Caroline Glegg känns också välfungerande med flera lyckade karaktärer.

Att tala om en huvudperson i dramat känns fel, och i stället är det kollektivet av fångar som står i centrum. Förvisso har Ville Rusanen en av de större rollerna som Gorjancikov, men lika gärna minns man Mika Pohjonens starka uppenbarelse som Luka Kuzmic/Filka Morozov, Christian Juslin som den stora fången, en välspelande och -sjungande Gabriel Suovanen i flera roller och en Nicholas Söderlund som kommendant.

I de mindre rollerna hörs flera skapliga insatser av bland andra Juha Riihimäki, Ales Briscein, Hannu Forsberg, Lasse Penttinen, Juha Pikkarinen, Aapo Kilpelä Juha Eskelinen, Joonas Asikainen, Aki Alamikkotervo, Adrian Thompson, Claudio Otelli, Joonas Eloranta och Mart Kroon.

Men kvinnobilden är förstås beklämmande i ett verk där alla solister är män så när som på två kvinnor, varav den ena är prostituerad. Hanna Rantala är dock intagande och skönsjungande i rollen som Aljeja och Satu Kristina Jaatinen lagom kall som den prostituerade.

Kören sjunger slagkraftigt sina partier och orkestern lyckas på något vänster ta sig igenom snårigheterna i partituret. Ingen lätt uppgift, som ändå utförs med beröm.

Operafestivalens i Nyslott föreställning kan ses på Yle-arenan.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00