Företagsledare sällan lämpade att leda nationer

"Också hos oss har folket ropat efter handlingskraftiga företagsledare med förutsättningar att lyfta Finland ur krisen. Också här har några av affärslivets chefer lovat snabb förändring utan onödigt tjafs. Men varför vill det inte riktigt lyckas?"

Det behövs fler affärsmän i politiken! Det var mottot för en massiv kampanj i USA efter att republikanerna förlorat stort i kongressvalet år 1958. En talesman för Ford Motor Company oroade sig över att "facket höll på att ta över makten". Ordföranden för den amerikanska handelskammaren, William A. McDonnell, uppmanade sina kolleger att "kavla upp ärmarna och aktivera sig i de rum där de politiska besluten tas". Viktiga beslut verkställdes alldeles för långsamt, ansåg han.

Så inleddes den första stora kampanjen med sikte på att utbilda affärsmän för uppdrag inom politiken. Kurser ordnades, kampanjmaterial trycktes och en handbok kallad "Action Course in Practical Politics" såldes till både stora och små företag. När kampanjen utvärderades några år senare hade över 100 000 affärsmän gått kurser som invigt dem i politikens mysterier.

Därefter har liknande tongångar hörts många gånger i USA: Nu behövs en duktig affärsman för att se till att det blir resultat i politiken. Det här var Ross Perots motto när han försökte bli president som oberoende kandidat år 1992. Bättre gick det för Michael Bloomberg som intygade att han var en skicklig affärsman och valdes till New Yorks borgmästare 2001.

För en tid sedan presenterade den amerikanska tidskriften Forbes ett antal entreprenörer som nått politikens topp och granskade deras framgångar. Ingenting tydde på att företagsledare blev bättre politiska beslutsfattare än andra. Men nu har det alltså hänt igen: Fastighetsmogulen Donald Trump sade sig vara mannen som beslutsamt leder Förenta staterna som ett företag; en chef som kan vända trenden, och han blev vald. Just nu utnämner han fler företagsledare till höga poster.

Att affärsmän söker sig till politiken är naturligtvis inget amerikanskt fenomen. Silvio Berlusconi är väl det mest famösa exemplet i Europa i modern tid, men mindre extravaganta affärsmän finns på närmare håll. I Sverige lät Bert Karlsson och Ian Wachtmeister en gång i tiden förstå, att de som företagsledare hade styrka och förmåga att bana väg för framgång också i den nationella politiken. Och i Finland har vi just nu både Juha Sipilä och Anne Berner i regeringen.

Också hos oss har folket ropat efter handlingskraftiga företagsledare med naturliga förutsättningar att lyfta Finland ur krisen. Också här har några av affärslivets chefer lovat snabb förändring utan onödigt tjafs. Men varför vill det inte riktigt lyckas?

Martin Saarikangas fick smaka på politikens realiteter som riksdagsledamot för tio år sedan. Hjälten från Masa-Yards var van vid att personalen lyssnade när han talade och att den lydde när han gav en order. Den respekten kan ingen företagsledare räkna med när han eller hon ger sig in i politiken. Det kan ingen annan heller, för den sortens vördnad saknas i politikens korridorer och mötesrum.

För mången nykomling i politiken blir bristen på respekt en chock. Så också för den stingslige Juha Sipilä, som gång på gång blivit sårad, upprörd eller ilsken när medierna ifrågasatt hans handlande eller oppositionspolitiker samlat poäng på hans bekostnad. Det blev också en chock för honom att märka hur lite auktoriteten vägde då han lade fram förslaget om ett samhällsfördrag som ledde till direkt konfrontation med facket.

Förmodligen har Jorma Ollila klokt nog insett, att han aldrig skulle åtnjuta den immunitet i politiken som han fick uppleva som chef för Nokia. Där vågade ingen ifrågasätta hans beslut, varken internt eller offentligt. I politiken är endast presidenten höjd över (nästan) all kritik, men vägen till den absoluta toppen går via en valkampanj som är motbjudande för de flesta företagsledare. Följaktligen har Jorma Ollila tackat nej.

Demokratiska stater fungerar inte som företag och ska inte göra det. Det offentliga beslutsfattandet är långsammare eftersom många ska få göra sin röst hörd. Statens målsättningar är mer mångfasetterade än företagets och kan inte uttryckas bara i ekonomiska termer. Ett folk är mer brokigt än ett företags personal. Och ett folk är bångstyrigt, åtminstone i jämförelse med personalen som måste behärska sig för att få ut sin lön.

Men den allra största skillnaden är att företaget kan – och ibland måste – skära ned på personalen när verksamheten ska effektiveras eller när krisen står för dörren. Allt medan staten har ett ansvar för alla medborgare. Stater kan inte kasta ut improduktiva eller sjukliga medborgare, också om det skulle minska budgetunderskottet. Ingen kan lämnas helt åt sitt öde enligt grundlagen.

Den svenska författaren Lena Andersson tar i Dagens Nyheter avstånd från företagsledaren som politiker. I en kolumn med rubriken "Kapitalistens längtan till staten" förstår hon varför framgångsrika företagare känner sig kallade. Visst kan väl en stark ledare få mycket mer gjort än en velande politiker?

"Monopolet är ett skäl till att företagsledare med auktoritärt temperament lockas att leda stater", skriver hon. För företagaren som kämpar på en konkurrerad marknad måste statens maktmonopol framstå som en sann lockelse. "Från affärsdomänen vill de i staten inympa företagens förmåga till snabb omstrukturering, chefens makt och medborgarnas villkor som en avtalsfråga."

Månne Lena Andersson har följt Juha Sipiläs iver att köra igenom landskapsreformen såsom företagsledaren verkställer en företagsfusion med järnhand? Och kanske har hon då noterat hans totala oförmåga att lyssna och ta till sig kritik.

Finland har goda företagsledare, men företagens ledare är sällan lämpade att leda nationer. Däremot är det viktigt med ekonomiskt kunnande i såväl stat som kommun, och det skulle inte skada att professionella politiker studerade hur framgångsrika företag fungerar, dock utan att glömma politikens begränsningar.

Och om företagsledaren bör hållas vid sin läst så gäller detta också politiker och tjänstemän. För när de försöker leda företag kan följderna bli dyra för samhället. Tänk bara på Matti Kokkinen och metrobolaget!

Björn Sundell fri publicist, ekonom och tidigare ledarskribent vid HBL

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46