Föreställd gemenskap

Kvoten med Sisu, Sibelius och Sauna börjar nämligen vara fylld för i år.

Snart kan vi dra en suck av lättnad. Den uppblåsta hajpen kring Finlands jubileumsår närmar sig äntligen sitt slut. Till all lycka behöver vi inte se fler tv-framträdanden med en klämkäck och ständigt fånleende Pekka Timonen som bedyrar hur den blåvita charmoffensiven har tagit hela vida världen med storm. Tack och lov. Inga fler skattefinansierade töntiga spektakel med upplysta landmärken som badar i de blåvita färgerna i olika delar av jorden. Halleluja. Inga fler fosterländska plattityder med fördummande nationalromantisk smörja som smörjmedel. Gud ske pris. Kvoten med Sisu, Sibelius och Sauna börjar nämligen vara fylld för i år.

Handen på hjärtat. Visst har den statliga retoriken kring jubileumsåret Finland 100 låtit som en sannfinländsk, våt dröm med überfennougriske Sampo Terho som manusförfattare. Ta bara sajten suomifinland100.fi där Joseph Goebbels propagandistiska ande svävar över bokstäverna och fotografierna. Videon "Lita på det omöjliga" tar priset. Bildspråket kryllar av nationalistiska stereotypier. En knäböjande Jussi invid Saarijärvis moar. Svedda nunor insvepta i rök på ett svedjebruk. En tredskande häst blir tämjd. En krigsveteran poserar med medaljerna på bröstet omgiven av vita björkstammar.

Ett annat tjusigt spår på sajten är det engelska innehållet som har taggats med den fina uppmaningen "allt du behöver för att sprida ett gott ord om Finland". Underförstått: vi har tuggat färdigt den blåvita solskenshistorien för dig. En diktator hade inte kunnat göra ett bättre jobb.

När statliga tjänstemän får en påse pengar och uppdraget att producera fosterländskt kampanjstuk är fan lös. Var finns den intelligenta självironin, lekfullheten och ambivalensen? Aki Kaurismäkis humor och dramaturgiska nerv har aldrig varit så frånvarande som då Finlands jubileumsår tog form på ritbordet.

Så kan det gå då statliga kolosser ska förminska ett lands historia till 100 år. Det vore som att teckna porträttet av en 50-åring och tappa bort de 30 första åren av hens liv. Konstigt nog rymdes ändå den kvinnliga rösträtten med från 1906. Värre gick det för en del projektidéer som fokuserade på den svenska epoken. Till exempel utställningen om Akademihuset i Åbo blev utan statsförvaltningens blåvita sekiner. Den selektiva och historielösa agendan glömde också bort minoriteterna. Upplysningen av samernas heliga Sána-fjäll i Enontekis genomdrevs på ett okänsligt sätt utan samisk medverkan. Slutresultatet var en spektakulär show som framhävde statens övervälde och struntade i det samiska identitetsbygget. På suomifinland100.fi nämns inte ens samernas existens i norra Finland i projektbeskrivningen om Sána. Likriktning i stället för mångfald. Enfald i stället för kulturellt gehör. Nationen som en föreställd gemenskap. Om varken jag eller mina samiska fränder finns inskrivna i den gemenskapen så vill jag inte ta del i det blåvita bygget. Till all lycka finns det andra gemenskaper.

Mikael Sjövall entreprenör och publicist.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning