Föreningsfältet söker minsann pengar av den offentliga sektorn

Vi saknar samkommuner som "bevakar det svenska" som huvudmän i södra Finland, vilket gör det än svårare att mobilisera offentliga medel.

I ledaren (HBL 17.4) hänvisar Torsten Fagerholm till en färsk utredning som gjorts på beställning av några stiftelser, i vilken Cupore synar tre svenskspråkiga organisationer, däribland föreningen Luckan. I ledaren framförs uppfattningen att svenskspråkiga organisationer – i motsats till de finska – låter bli att söka medel från det offentliga. Något som emellertid inte framkommer är att Luckans finansiering 2019 utgjordes av cirka 50 procent offentliga anslag (omsättning cirka 2,2 miljoner euro). Inom organisationen söker vi målmedvetet anslag från stat och kommun trots att detta ingalunda är en lätt uppgift. Den offentliga finansieringen är ofta ett krav för att också erhålla privat finansiering, och vice versa. Om detta är vi inte ensamma i Svenskfinland!

Att söka offentliga medel är dock inte någon självklart fruktbar affär. Vanligtvis beviljas årligen högst 40 procent av våra ansökningar men vi ser det som viktigt att det kommer in svenska ansökningar. Då påminns myndigheterna om de svenska behoven trots negativt utfall.

För att behålla de muskler som krävs för att erhålla till exempel EU-medel är det nödvändigt att ha en grund i form av basfinansiering för att täcka utgifter för administration och likviditetskrav, något som många föreningar saknar. De flesta äger varken fastigheter eller innehar någon övrig egendom. En sådan buffert kan helt enkelt inte byggas upp, eftersom alla inkommande medel är öronmärkta för sina specifika syften.

Det vore en kännbar domänförlust om finlandssvenska föreningar som fungerar som viktiga serviceproducenter måste läggas ner. Det gäller särskilt i dessa pandemitider eftersom föreningarna sköter förebyggande verksamhet för att stödja psykisk hälsa, ungdoms-, idrottsarbete, kultur och så vidare. Här brukar fonderna komma in som en hjälpande hand i synnerhet i samband med kriser som nu när pandemin hårt drabbat kulturen, och de förtjänar förvisso en eloge för detta!

Det förekommer mycket samarbete mellan organisationer i Svenskfinland på många plan och med många parter inblandade (också mellan språkgrupperna). Detta gäller i synnerhet offentligt stödda utvecklingssatsningar och projekt. Detta samarbete är oftast ett krav för att erhålla finansiering både från privat och offentligt håll.

Vi saknar samkommuner som "bevakar det svenska" som huvudmän i södra Finland, vilket gör det än svårare att mobilisera offentliga medel. Många samkommuner på finska sidan upprätthåller andra stadiets utbildningar som fungerar som projektmotorer för EU-projekt.

Att sälja tjänster för att få in intäkter är också snårigt med tanke på status för allmännyttighet och momsbefriande. Här finns stränga restriktioner. Varken det offentliga eller privata brukar betala för direkt näringsverksamhet.

Vårt politiska klimat fungerar som en spegelbild av hur vårt svenska förenings- och organisationsfält mår, och hur mycket offentliga medel som man lyckas få in från myndighetshåll. Såtillvida ministrar, ledande tjänstemän på ministerier eller i motsvarande nyckelpositioner saknar förståelse och kunnande om det svenska märks detta direkt i utdelningen. Här borde intressebevakningen/lobbyingen aktiveras, men hur?

Penningvinstmedlen minskar så det blir ännu tuffare härefter för alla, vilket inte underlättas av det försämrade ekonomiska läget på grund av pandemin. Försämrad ekonomi i omvärlden innebär även sämre utdelning för fonderna i förlängningen.

Vi på finlandssvenskt håll är varken särskilt slöa, fantasilösa eller bekväma inom tredje sektorn vad gäller att söka offentliga medel, men våra förutsättningar är sämre på grund av vår "litenhet"; vi saknar bemanning som målmedvetet hinner fördjupa sig och lägga tid på att bevaka alla bidrag som finns att söka (det arrangeras inte svenskspråkiga informationsmöten om EU-medel av myndigheterna). Det finns även potential för mer fokus på utvärderings- och strategiarbete, vilket kräver särskild koncentration och egna resurser. I detta håller jag med Fagerholm.

Ett utvärderingskluster i samråd med andra organisationer kunde skapas för att vi skulle bli bättre och kunna hävda oss i den allt hårdare konkurrensen. Vi skulle också behöva ett "projektkontor" i huvudstadsregionen, något liknande som de leaderkontor som finns på landsbygden för EU-medel. Detta skulle förhoppningsvis generera mer offentlig finansiering till gagn för tredje sektorn. Dessa idéer är inga nyheter utan något många lagt fram planer om i många år. Låt oss hoppas någon nappar den här gången. Vi går åter in för en ny EU-programperiod med ännu hårdare konkurrens!

Framtiden för de finlandssvenska föreningarna handlar om både privat och offentlig finansiering, och detta är lika avgörande för den övergripande verksamheten som för enskilda projekt.

Jessica Lerche, utvecklingschef, Föreningen Luckan

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning