Förbryllande realitydrama

SCEN

Nom Kollektiv: Anna Karenina ja TosiTV. Regi: Jaakko Nieminen; på scenen Vera Tegelman, Jouni Majaniemi och Jaakko Nieminen; ljus Mika Haaranen, ljud Jaakko Nieminen; visualisering Mika Haaranen, Aino Koski och Jaakko Nieminen. Stoa 26.1. Till 29.1.

Ibland lämnar man en föreställning och känner sig närmast förbryllad. I och med att Nom Kollektivs föreställning Anna Karenina ja TosiTV gått in för att låna estetiska medel från reality-TV:ns värld finns det ju en hel del som irriterar, liksom det irriterar i sin ursprungliga kontext. Föreställningen innehöll fyndiga idéer, men helheten led ännu brist på tydlighet och klarare val av estetik.

Triangeldramat i Anna Karenina tolkades med mycket nedbantade medel, största delen i tystnad. Speciellt i början fick jag grepp om inspirationen från reality-TV – en lång, lång stund enbart tittade vi på de stillastående dansarna, lite som man följer med en person via sociala medier utan att ändå veta vem hen är och vad hen egentligen tänker om livet.

Redan från början övertygade Jouni Majaniemi speciellt mycket. Föreställningen igenom präglades hans sceniska arbete av en sällsynt skarp tydlighet. Varje min, varje känsloreaktion Karenin genomgår framgick i minsta detalj, såväl i minspel som i kroppshållning (det senare framgår med all önskvärd tydlighet då personen i fråga är iklädd endast ett par trånga simbyxor).

Vera Tegelman hade fått rollen som Anna Karenina på sin lott, och öste på med all tänkbar Viidakon tähtöset -dramaestetik. Lite av en hysterika blev hela karaktären ändå, här undrade jag varför Anna agerade som hon gjorde, jag skulle gärna ha fått lite klarare tankar bakom hennes handlande. Mötet med Vronsky var vackert men med bismak av Big Brother-pinsamhet. På slutet lyste Tegelman som klarast, då hysterikan blev alltmer ironisk och överdriven. Då skymtade man plötsligt personen bakom den.

Jaakko Nieminen stod för regi, ljuddesign och delvis visualisering, och uppträdde själv som greve Vronsky i triangeldramat. Hans insats kändes alltför diffus – ett utomstående öga hade kanske förmått locka fram ett tydligare agerande. Som musiker var hans insats däremot synnerligen välkommen, om än musikdramaturgin lämnade mig rätt konfunderad. Musiken tillförde absolut en extra nivå till föreställningen, men varför den förekom då den förekom kändes oklart, och slutmusiken ur Mozarts Requiem blev en stor kliché. Men igen frågar jag mig: var den klichéartad för att man inspirerats av en estetik full av klichéer, eller fungerade den helt enkelt inte? Jag lutar mot det senare.

Allra bäst fungerade föreställningen då man gick ett steg vidare från reality-tv-agerandet och byggde vidare med dansens medel. Karenins och Annas pas de deux blev helhetens dramatiska höjdpunkt. Med fler scener i den stilen kan Nom Kollektiv vara något intressant på spåren.

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33