Förbli amatör

Bild: Maija Hurme

Finns det en mellanväg mellan det positiva och negativa i att vara amatör? frågar litteraturprofessorn Bo Pettersson i sin essä.

Att vara amatör betyder att man älskar det man gör, ofta med innebörden att man inte är riktigt bra på det. På engelska talar man föraktfullt om amateur hour när folk inte kan något. Den amerikanska popgruppen Sparks skrev på sjuttiotalet en låt med denna titel, i vilken Russell Mael sjöng att den som lär sig spela violin inte ska tro att hen genast är Yehudi Menuhin.

Ändå talar vi också om att man kan vara "en glad amatör", vilket visar på den positiva betydelse som finns i själva ordet. Amatörer älskar vad de håller på med, gör det av hjärtans lust och kan så bli proffs på det. Till och med Menuhin var en gång, visserligen som en riktigt liten pojke, en amatör.

Kan man då förlika amatörskapets olika sidor?

Vissa menar att det är möjligt, just genom att älska. I artikeln Conversations skrev den feministiska forskaren och författaren Hélène Cixous på åttiotalet: "Allt börjar med kärlek. Om vi jobbar på en text vi inte älskar har vi automatiskt fel distans" (min övers.). Det låter sympatiskt, men kan vi som jobbar med litteratur älska alla texter vi jobbar med? Själv ser jag att vi snarare borde lära oss av det som en buddhistvän till mig gjorde då jag visade honom en bok: satte den ovanpå sitt huvud innan han öppnade den. Bokens kunskap stod över honom och han skulle göra sitt bästa för att förstå den. Många litteraturforskare och -kritiker verkar ibland tro att förhållandet mellan läsare och bok är det motsatta.

Att förstå handlar kanske alltså om intresse, nyfikenhet, en positiv inställning att ta del av betydelser, att vara ödmjuk inför att lära sig något nytt. Det må sedan kallas kärlek eller amatörskap.

Förståelsens konst

Det finns många teorier om hur man förstår eller tolkar, men den som tilltalar mig mest är Friedrich Schleiermachers i hans postuma Hermeneutik (1838), där han diskuterar "förståelsens konst". För honom är förståelse något man kan arbeta och bli bättre på, som i vilken konst som helst. En djupare förståelse kommer inte av sig själv utan man måste bearbeta den, kanske genom den starka sympati en amatör har.

Men för att lära sig något nytt kan man behöva lärare. Menuhin skulle inte ha spelat soloviolin med San Franciscos symfoniorkester som sju år gammal utan sin lärare Sigmund Anker. Senare fungerade han själv som lärare för otaliga elever och grundade tävlingen för unga violinister som bär hans namn. Så förs gnistan vidare.

I det vackra och innehållsdigra färska numret av Svenska litteratursällskapets tidning Källan kan vi läsa om hur Thomas Wallgren leder forskningsprojektet Den okände von Wright, i vilken Wallgren som Georg Henrik von Wrights elev tillsammans med yngre forskare bland annat skriver om von Wrights viktiga långa vänskap med sin mentor och sedermera vän, professor Eino Kaila. Här har vi alltså tre generationer av lärare och elever.

När jag som universitetslärare ibland får höra att vi borde digitalisera mycket av vår undervisning och minska på kontaktundervisningen brukar jag dra till med Randall Collins storverk The Sociology of Philosophies. A Global Theory of Intellectual Change (1998). På drygt tusen sidor och med genomgång av kinesisk, indisk och japansk filosofi samt judisk, grekisk, islamsk, tysk och fransk, kommer han till att det finns gemensamma drag i alla. Man kan sina föregångare i respektive tradition, men än viktigare är kontakten mellan lärare och elever både i och utanför klassrummet, vilket kan leda till nya idéer.

Om man vill att forskningen ska gå framåt behöver man alltså kontaktundervisning, kafferum, luncher och middagar, inte talande huvuden på skärmar, även om digitaliseringen i övrigt är till stor nytta.

Nybörjarens sinne

Finns det då en motsättning mellan amatörskap och studier? Är det inte så att amatörer oftast fungerar i ensamhet (trots att de kan vara socialt aktiva) medan utbildning äger rum i skolor och på universitet, ofta tillsammans med lärare och kollegor? Kanske den intressantaste synen på detta kommer från Japan.

I våras var Minna Eväsojas härliga lilla essäbok Shoshin. Aloittelijan mieli. Japanilaisia ajatuksia ja ajatuksia Japanista (Gummerus) etta på den finska bästsäljarlistan av fackböcker. Begreppet shoshin betyder "nybörjarens sinne" och innebär att hur långt man än studerar, hur skicklig man än blir i vilken konst som helst, bör man bibehålla nybörjarens öppenhet, ödmjukhet och brinnande intresse för det man gör.

Med andra ord bör man – också som mästare i sin konstart – förbli amatör. I Zeamis 1400-talsstudie Fushikaden om japansk nō-teater instrueras skådespelaren som spelar en gammal man att förbli "amatör" (i min engelska översättning) och spela rollen utan att imitera. Det här skulle Bertolt Brecht senare ta fasta på då han skapade sin episka teater.

Senseis hemlighet

I japansk kultur har förhållandet mellan lärare och elev varit ett centralt motiv, inte bara i japansk teater och estetik – inklusive den japanska teceremonin som står i fokus hos Eväsoja – utan också i litteraturen.

Natsume Sōsekis klassiska roman Kokoro (1914) handlar om en mans förhållande till sin gamla Sensei, tilltalsformen för lärare. Begreppet kokoro, som betyder både hjärta och sinne och som Eväsoja också diskuterar, står hos Sōseki såväl för förhållandet mellan lärare och elev som för den mörka hemlighet Sensei bär i sitt hjärta. Till processen som lärling hör också att förstå sin mästares svagheter och sedan gå vidare.

En populär nyversion av förhållandet mellan lärare och elev, Hiromi Kawakamis Sensei no kaban (ung. Senseis väska) har i år publicerats av Schildts & Söderströms, men bara på finska, Sensein salkku. (På engelska finns boken utgiven både under titeln The Briefcase och, mera sökt, Strange Weather in Tokyo.)

Romanen handlar om berättaren Tsukiko, en medelålderskvinna som råkar träffa sin gamla skollärare. Hon kallar honom helt enkelt Sensei och medan de gång på gång dricker sake och öl tillsammans förälskar hon sig så småningom i den sedan länge pensionerade, ytterst återhållsamma läraren. Vad hans väska innehåller kommer fram i romanens sista stycke.

Viktigast för både Sōseki och Kawakami är det personliga förhållandet mellan lärare och elev, vilket på samma gång speglar det japanska samhället, med ungefär hundra års mellanrum. Kawakami visar också hur kvinnans ställning förändrats i 2000-talets Japan jämfört med Sōseki: kvinnan kan vara aktiv, även om hon måste vara försiktig i hur hon visar sina känslor. Båda romanerna har en stilkonst som också kommer fram i översättning och en ovilja att skriva läsaren på näsan, vilket gör dem så gripande. Och förstås skriver Kawakami som ett slags elev indirekt om sitt förhållande till sin litterära sensei, Sōseki.

Biljard

Ibland tänker jag på biljard som en metafor för lärare: de försöker träffa bollar som träffar andra bollar utan att någon kan räkna ut vart alla bollar rullar. Men som vi har sett gäller det inte bara lärare och elever utan kulturen i stort: inte visste Kaila om Wallgren, Zeami om Brecht eller Sōseki om Kawakami. De skrev vad de brann för och såg sig knappast någonsin som mästare utan bevarade nybörjarens sinne, förblev amatörer.

Cirkeln sluts: för att vara en god lärare måste man vara forskare och för att vara en god forskare – eller konstnär – måste man behålla sin nyfikenhet. Och om man gör det träffar ens boll andra bollar som träffar andra bollar som rullar vidare.

Rättelse 9.9 klockan 15.15: Popgruppen Sparks är amerikansk, inte brittisk (grundad i Los Angeles 1968).

Bo Pettersson

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00