Föräldrarnas ansvar blir större – "Behövs kreativitet"

Helsingin Suunnistajats Luca Kallela på träningsbanan. Bild: Helsingin Suunnistajat/Matti Kaasalainen

Juniortränarna står inför en stor utmaning då alla gemensamma föreningsaktiviteter är avlysta.– Det är viktigast att få barnen att röra på sig, säger juniortränaren Juha Lind.

Skolorna, simhallarna och gymnastiksalarna är stängda. På grund av coronaviruset har idrottsföreningarna också inställt alla gemensamma aktiviteter tills vidare. En enorm omställning för barnen, som är vana vid att ha träningar flera gånger i veckan.

– Det viktigaste är att få barnen att röra på sig, säger juniortränaren Juha Lind.

Den före detta landslagsstjärnan är ansvarig tränare för ishockeyföreningen Viikingits E1-juniorer. Han är också en av tränarna för fotbollsföreningen Puotilan Valttis -09 födda pojkar.

– Det krävs inte mycket för att upprätthålla konditionen, bara man inte fastnar i soffan i ett par månader.

Föräldrarnas ansvar

Viikingits juniorer har fått träningsprogram, men det är förstås upp till dem själva att göra träningarna. Lind har själv tre pojkar, som är 11, 15 och 16 år.

– Det blir ganska mycket upp till föräldrarna hur mycket barnen rör på sig. Jag tipsade föräldrarna att ju yngre deras barn är, desto mer inspiration ger det om föräldrarna hänger med och tränar. Det är ju inte barnen det gäller utan det är också bra för föräldrarna att röra på sig, säger Lind.

– Vi har cykling, löpning och olika styrkeövningar som går att göra hemma på köksgolvet. Det är förstås lite svårt att ge direktiv då alla har olika förutsättningar. Jag tog själv fram min gamla skivstång och vikterna för pojkarna att träna med, men alla har inte det lika bra ställt. Det krävs lite kreativitet. Man kan gå ut i skogen och lyfta trädstammar och stenar.

Aku Lind och Leo Rahmel tränar på egen hand. Bild: Juha Lind

Daglig kontakt

För de yngre barnen fungerar det inte så bra att bara dela ut träningsprogram. I gymnastikföreningen Espoon Telinetaiturit har de yngsta barnen liveträningar via en videolänk. De äldre juniorerna får egna träningsprogram av sina tränare.

– Jag är i kontakt med flickorna varje dag. Jag skickar också personliga meddelanden till var och en, säger Hanna Järvinen, som är ansvarig tränare för flickorna som är födda 2006 och 2007.

– De får ett nytt program varje dag. På så vis blir det intressantare för dem.

I vanliga fall skulle flickorna träna fem gånger per vecka, totalt cirka 20 timmar. Det är förstås en stor omställning att träna på distans.

Helmi Järvinen visar att det går att använda ett utomhusgym på många sätt. Bild: Hanna Järvinen

Sociala medier

– Det är förstås svårt när flickorna inte kan träna med redskap, bom och ringar och annat. De tappar lite känslan för redskapen, men det går bra att träna balans, styrka och rörlighet, säger Järvinen.

Det finns många andra i världen som också är isolerade, och på sociala medier har många elitidrottare lagt ut sina egna träningstips. Järvinen brukar också ge flickorna olika utmaningar, som att försöka klara av ett rekordantal repetitioner av en viss rörelse.

– Än så länge har alla varit väldigt motiverade, men vi kan förstås inte övervaka vad de gör hemma. Sanningen kommer fram först då vi återgår till riktig träning.

Helmi Järvinen, 8, tränar artistisk gymnastik Bild: Hanna Järvinen

Små träningsgrupper

Det är enklare i idrottsgrenar där barnen är vana vid att träna på egen hand. Orientering är en individuell idrottsgren, men även där är det viktigt för juniorerna att ha stöd av varandra och sina tränare.

– De äldre juniorerna, 16-18 år, har alla en egen tränare, och klarar sig ganska bra själva. Det är de yngre som vi är mest oroade över. De faller lätt bort om vi inte fäster uppmärksamhet vid dem, säger Sari Kallela, som är ansvarig juniortränare i Helsingin Suunnistajat.

– Vi har träningsgrupper med 3-6 juniorer, som alla har en egen tränare. Vi har försökt träffas en gång i veckan utomhus, där det går att hålla säkra avstånd till varandra.

Övningsbanor

Helsingin Suunnistajat är en av orienteringsföreningarna som samarbetar med huvudstadsregionens idrottsakademi Urhea. En av fördelarna med samarbetet är att föreningarna planerar träningsbanor med kontroller som är tillgängliga också för alla de andra föreningarnas medlemmar. Kontrollerna ligger ute i skogen ungefär en vecka, så var och en kan träna när det passar dem själva.

– Det har varit jättebra, för orientering kräver att man får olika utmaningar, tränar i olika typer terräng, och olika typer av skog, säger Kallela.

Helsingin Suunistajat upprätthåller också träningsbanor i bland annat Britas, Svedängen och Solvalla. Vem som helst, också dem som inte hör till föreningen, kan skriva ut kartor och träna där. Juniorerna löper igenom banorna varje vecka och ser till att kontrollerna ligger kvar.

Lenni Kallela tränar orientering i Helsingin Suunnistajat. Bild: Helsingin Suunnistajat/Matti Kaasalainen

Oroade

Covid 19-epidemin är en stor utmaning för tränarna, föreningarna, föräldrarna och juniorerna. Barnen kan träna på egen hand, deras kondition kan till och med bli bättre om de tränar fysik, men det finns en risk att de tappar intresset för sin sport.

– Det är viktigt att försöka hålla flickorna motiverade. Vi är mest oroade över att en del lägger av, då de inte får se sina kompisar, inte ser tränaren, och inte får träna med redskap, säger Hanna Järvinen.

Hon betonar därför vikten av att vara i kontakt varje dag. Det säger också Sari Kallela.

– Vi vill ju inte att de fastnar hemma i soffan och märker att Fortnite är lättare än att springa i skogen.

En möjlighet

Enligt Juha Lind går det också att se den här ovanliga situationen som en möjlighet. En möjlighet att förbättra sina svagheter.

– Många är förstås vana vid att bara träna med laget. I gruppträning får en del delområden ofta mindre uppmärksamhet, men nu går det till exempel att bygga upp styrka. De som inser att det här är ett redskap för dem kan ta ett stort steg framåt i sin utveckling, säger han.

Aku Lind tränar bålstyrka. Bild: Juha Lind

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning