För tråkigt för Eurovision?

Snygg iscensättning. Vinnarbidraget Blackbird med Norma John var enkelt och stilrent på scen. Bild: Lehtikuva/Antti Aimo-Koivisto

Vilka chanser har Finlands Eurovisionsvinnare Norma John i Kiev i maj? Kan bidraget till och med vinna, eller tar det sig ens till final?

Förhandsfavoriten Emma Sandström höll inte för favorittrycket i lördagskvällens UMK-final. Bidraget i sig var kvällens mest Eurovisionsmässiga, på scen en sorts medeltida Loreen/Euphoria-kopia med artisten stående inuti en brinnande cirkel, med skog och dimma runtomkring. Nu nådde man inte fram till visionen: facklan Emma höll i sin hand slocknade, men det som det mest föll på var sången, och Emma fick nöja sig med en tredjeplats. Vi gick därmed miste om en låt som vi hade behövt. Det hade varit intressant att se hur den klarat sig i ett Eurovisionssammanhang.

I stället kneps segern i ett svagt startfält av den som bjöd på kvällens i särklass starkaste sångprestation, Leena Tirronen i duon Norma John. Vinnarlåten Blackbird är en lågmäld flygelballad i luftigt, skirt arrangemang, och var både de internationella jurygruppernas och tv-tittarnas favorit. Den är vackert sjungen och ger ett proffsigt och slipat intryck, men som låt är den nog ändå för statisk för att gå långt i Kiev. Finalribban borde den rimligtvis ändå klara – jurygrupperna brukar premiera stabila bidrag, och i synnerhet goda sångare. Men vi får se, inget kan tas för givet.

I övrigt lovade Yle satsa stort på finalen, efter att i år ha skippat semifinalerna. Scennumren blir också bara bättre från år till år. Låtarna var kanske inte så mycket att hurra över, men de såg snyggare ut på scen än någonsin. Det är inte alls många år sedan vissa artister inte ens klarade av att titta in i kameran; nu har alla bidrag någon form av idé och egen estetik. UMK har utvecklats från en låttävling till en bidragstävling där iscensättningen är en del av paketet.

Krista Siegfrids skötte ensam programlederiet i år, med uppbackning av Niina Lahtinen som underhållande tog ut svängarna i greenroom. Krista körde sin persona, en mix av karltokig bimbo och kaxig brud som tufft slänger sig med engelska uttryck. Kvickast och bäst var hon i interaktionen med de internationella jurygruppernas poängutdelare då hon även briljerade med sina språkkunskaper. Hon bjöd också, som det ska vara, på en rad extravaganta kreationer under kvällen; självfallet är kläderna en del av showen! Nu har UMK helt kopierat Melodifestivalens poänggivning med internationella jurygrupper och tittarnas röster som båda väger lika tungt. På slutet höll Yle inne med resultatet tills det blev snudd på komiskt olidligt och man började skrika till tv-skärmen av ren frustration – det är väl det som brukar kallas "bra tv"?

Hur borde då Yle gå vidare med tävlingen? Årets låtskörd var inte upplivande. Med undantag för Softengines elfteplacering 2014 (en av Finlands bästa genom tiderna) har framgångarna i Eurovision på senare år varit anspråkslösa. De stora finska artisterna kommer aldrig att lockas med i den här tävlingen, de har för lite att vinna och för mycket att förlora på att delta. Däremot skulle det gälla att lyckas få med bättre låtskrivare, och där handlar det förmodligen om pengar. Det har föreslagits att Yle i stället för att satsa pengarna på en tv-tävling helt enkelt borde köpa sig ett bidrag i stället, som man gör i en del länder. Men nog vore det ett tråkigare alternativ, både för alla låtskrivare och mindre kända artister som nu får en chans till synlighet via UMK, och för tittarna. För visst är det en fin public service-tradition och ritual att alla får vara med och utse landets Eurovisionsbidrag. Vi behöver dessa allt färre lägereldar att samlas kring.

Malin Slotte TV-redaktör

Annons: Förvaringstjänster ny nisch för Grabbarna Flytt

Finlandssvenska företaget Grabbarna Flytt har på sina fem år vuxit så det knakar. Förutom flyttservice och logistiska tjänster åt både privathushåll och företag kan man som nyhet nu också erbjuda förvaring. 14.2.2020 - 10.44

Mer läsning