För svårt bli vi?

Bild: Wilfred Hildonen

Om omgivningen inte låter en vara den man vill finns risken att destruktiva grupper i stället erbjuder tillhörighet och bekräftelse. Hur länge är man andra generationens invandrare och inte finländare eller dansk?

Heldagsseminarium om att förebygga radikalisering och våldsbejakande extremism. Vi är i Helsingfors, men städer i Norden tar del av varandras erfarenheter. På plats är politiker, tjänstemän, ungdomsarbetare, poliser, församlingsrepresentanter, experter.

Det är intressant, visst, men det är när några unga män tar till orda och framför en monologföreställning, som publiken stannar upp och lyssnar med påtaglig koncentration.

De kommer från C:ntact, en dansk organisation som bearbetar deltagarnas personliga berättelser och som de sedan framför. Gemensamt för dessa tre unga är att de alla har varit radikaliserade: en var nynazist, en muslimsk fundamentalist, en vänsterextremist.

En annan gemensam faktor: vägen dit handlade i hög grad om att de delade en längtan efter bekräftelse, tillhörighet.

I debatten efteråt kommer Mohamed med en hälsning till deltagarna – eller snarare är det en uppmaning, för bakom hans lugna fasad anas en rätt stor frustration: Han lyfter fram att flera av dem som talat under dagen använt uttryck som andra generationens invandrare, till och med tredje. Och det här, att ständigt pekas ut som annorlunda och någon som inte hör hemma här, är både destruktivt och kontraproduktivt.

I själva verket var just det en starkt bidragande orsak till hans radikalisering, enligt den berättelse som han återger. Han talar om en mamma som blev bespottad i Köpenhamnsförorten för att hon bar hijab, om hur han i fjärde klass insåg att "jag räknas inte som dansk även om jag är född här", och hur han upplevde sig ifrågasatt också av polisen.

– Vi var så frustrerade att vi brände bilar.

I det vänsterextrema fann han sedan vad han upplevde som acceptans och samhörighet. Nej, det var självfallet inte lyckat och han kom slutligen ut ur det, tack vare vuxna som orkade diskutera honom till rätta.

Någon dag innan seminariet hålls har den danska regeringen presenterat ytterligare en del av sin "ghettoplan": ettåringar som bor i något av landets trettio utsatta bostadsområden ska placeras i obligatorisk dagvård, för att lära sig danska, dansk kultur och danska värderingar. I planen ingår också bland annat en strängare straffskala i de här områdena – och att de ska rivas.

Jag frågar Mohamed om ghettolagarna och han fnyser. Segregationen är stort ett problem, det tar han själv upp och ger som exempel att det är illa och ofattbart att det finns folk i områdena som efter många år i landet, kanske decennier, inte talar danska. Men han ser inte att regeringens metod är den rätta. För igen blir det invånarna som pekas ut och stigmatiseras. Hans tro på dialogens kraft är i stället stark.

Under seminariet för också den svenska radikaliserings- och terrorforskaren Magnus Ranstorp fram vikten av diskussion och samtal – med individer men också med till exempel religiösa samfund. Han betonar också två d:n: demokrati och deltagande. Ranstorps kollega vid Helsingfors universitet Leena Malkki tar upp att familjer behöver involveras och stödjas – och det här gäller i synnerhet familjer till dessa barn uppvuxna i ett annat land än deras föräldrar.

Retoriken är hård i Danmark och lösningarna i mångas ögon drastiska. Men, finländare är det de facto speciellt svårt att bli – eller att kvalificeras som enligt en artikel i Helsingin Sanomat (3.6) som hänvisar till flera undersökningar: "Finskhetens gränser vaktas så hårt att inte ens barn till invandrare ses som finländare."

Det tycks också, baserat på mina egna observationer, finnas svårigheter hos en del av oss att låta folk definiera sig själva eller acceptera att någon vill vara både och, exempelvis kosovoalban och finländare, eller varför inte somalisk finländare.

Det är en inställning som polariserar och på sikt riskerar skapa just de parallellsamhällen, och i värsta fall den radikalisering, som så ofta lyfts fram som varnande exempel från Danmark och Sverige. Inte sällan av de krafter som inte vill låta den andre bli vi.

Anna Svartström Reporter

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33