För smart för sitt eget bästa

Soppa kokad på spik. Daniel Radcliffe i Now You See Me 2. Bild: Jay Maidment

Smart, sexigt och överraskande. Den här filmen för tankarna till såväl Mission: Impossible som en Ocean's Eleven.

THRILLER

Now You See Me 2

Regi: John M. Chu. Manus: Ed Solomon. Foto: Peter Deming. I rollerna: Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Mark Ruffalo, Daniel Radcliffe, Lizzy Kaplan.

Trollkarlarna eller illusionisterna som det så vackert heter är vår tids rockstjärnor, ett skrå som lämnat de populärkulturella loppmarknaderna bakom sig. Ett exempel är David Copperfield som de facto är en av producenterna bakom Now You See Me 2, en uppföljare till den tre år gamla överraskningssuccén.

Som bekant kretsar handlingen kring "The Four Horsemen", ett löst sammanknutet team som på sistone hållit låg profil, detta efter att i den första filmen förpassat sin mentor (Morgan Freeman) bakom lås och bom.

Men trots att FBI – med "dubbelagenten" och mullvaden Mark Ruffalo i spetsen – är gänget på spåret drar det ihop sig till ännu ett förvandlingsnummer, nu långt från hemmaplan i Las Vegas.

Färden här går till Macao och syftet är att lägga beslag på ett datorchip (filmens McGuffin) med vars hjälp den internationella nättrafiken kan övervakas och dirigeras. Poängen är att där Jesse Eisenbergs och hans kollegers (Woody Harrelson, Dave Franco och Lizzy Kaplan) motiv är mer eller mindre altruistiska går deras arbetsgivare (Daniel Radcliffe, ingen nybörjare i trollkarlskretsar) in för fuffens.

Resultatet är en film som för tankarna till såväl Mission: Impossible som en Ocean's Eleven. Det är smart, sexigt och kroniskt överraskande – samt noll spännande, engagerande.

För att den här typen av film ska fungera, dramatiskt sett, krävs det att publiken åtminstone har ett hum om vad som sker. Det vill säga att man inte agerar helt i blindo.

Men precis som i originalfilmen drar John M. Chu mattan under publiken på ett sätt som inte bara tär på trovärdigheten. Den lämnar tittaren lottlös, detta samtidigt som filmens karaktärer reduceras till typer och klippdockor (till skillnad från människor av kött och blod).

I den mån det skramlar, och det kanske det gör, är det fråga om tomma tunnor. Om soppa kokad på spik.

Krister Uggeldahl