För mycket av det goda

Bild: Lehtikuva/Martti Kainulainen

"Hockeyn är förvisso publiksporten nummer ett i Finland, men har samtidigt drabbats av ett storhetskomplex och förödande fartblindhet."

Jag är en stor vän av ishockey, som är en fascinerande sport, även om jag gott kan leva utan de mindre smickrande elementen som kollegan rapporterat om i det här forumet de senaste dagarna.

Någonstans har jag ändå en känsla av olust, inte över själva sporten i sig utan främst över det massiva utbudet av ishockey – ett slags hockeyfrosseri.

Blickar vi tillbaka på säsongen 2017–18, som är långt ifrån avslutad, så börjar det redan i augusti med träningsmatcher för inhemska lag, ligan startar i september med 60 grundserieomgångar, och slutspelet därtill. NHL, vars hybris i Finland för mig ibland känns smått överdrivet, börjar i oktober med 80 matchers grundserie och slutspel. Champions Hockey League försöker etablera sig med varierad framgång.

Det finns EHT-turneringar för landslag och det spelades OS-hockey i Sydkorea. Det bjuds på analyser och matcher från junior-VM i olika åldersklasser och så drar KHL till sig ett visst blåvitt intresse i och med Jokerits medverkan. På våren är det VM för seniorer samtidigt som NHL-slutspelet är i full gång. Hundratals matcher under säsongen – bara att välja och vraka, vilket säkert den kvalitetsmedvetna hockeykonsumenten gör. Men i den här mängden finns det oundvikligt också sådant som är dåligt.

Utbudet är enormt i en globalt liten sport. Vilken sport i samma storleksklass erbjuder ett lika stort utbud? Någonstans borde man gallra. NHL och KHL minskar inte på utbudet. Där är det stora pengar som gäller.

Den internationella landslagshockeyn kunde däremot må bra av lite nedbantning av frosseriet. Årets VM i Danmark har än en gång varit ett exempel på att det spelas för många ointressanta matcher med lag som väger för lätt på högsta nivån. Banta ner festen till 12 lag i två zoner redan från nästa år. Måste VM spelas varje år?

VM kunde gott ha en paus de år som OS-hockeyn spelas. När det internationella ishockeyförbundets ordförande Rene Fasel jämför VM i ishockey med årliga tennisturneringen i Wimbledon är det ett gott exempel på hur fjärmad från verkligheten den schweiziska tandläkaren är. Tennis och ishockey är inte i samma klass när vi talar on internationell spridning och intresse. Fasel kunde i stället vara orolig för det faktum att det saknas en internationell landslagsturnering där världens faktiskt bästa herrspelare spelar mot varandra.

Den inhemska ligan hör till de europeiska ligor som har flest matcher på programmet och 3-4 lag som inte håller måttet för spel på högsta nivån. Inget görs, pengarna och girigheten styr och försämrar produkten samtidigt som de lägre serierna och damhockeyn mår allt sämre och tvingas jobba i det dunkla.

Hockeyn är förvisso publiksporten nummer ett i Finland, men har samtidigt drabbats av ett storhetskomplex och förödande fartblindhet. Det är naivt och samtidigt självdestruktivt när hockeyförbundet och ligan årligen publicerar skrytsamma enkäter om hur populär sporten är. Ut med meddelandet i alla kanaler: Titta vad bra vi är och så följande dag är man den pösiga gubben med smällande hängslen som förnöjt lever på en ynklig merit tills det är dags igen.

Hockeyfrosseriet är ett faktum – både hemma och utomlands. Vem vågar avfyra det första skottet i mål för ett slimmat utbud?

Niclas Lönnqvist Reporter

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning