Bokrecension: För många smarta piruetter

Startbanan är oproportionerligt lång i Dennis Lehanes nya thriller. Bild: Gaby Gerstner, Diogenes, Zürich

En tunnare berättartråd än vanligt, och en alltför lång startsträcka, tycker recensenten om Dennis Lehanes senaste.

SPÄNNINGSROMAN

Dennis Lehane

En äkta man

Översättning av Johan Nilsson

Bonniers 2018

Vad gör en thriller intressant? Den får givetvis bjuda på någon form av spänning, men ska helst också inkludera en vass samhällsskildring och personporträtt som engagerar tillräckligt mycket för att man ska hitta favoriter och hatobjekt. Och för att synliggöra brottslingar samt brottsbekämpare, liksom de samhälleliga gråzoner där deras verksamhet pågår, krävs en jordnära berättelse med hållbar röd tråd som grund.

Den amerikanska författaren Dennis Lehane har ofta hanterat de här spelknapparna på ett utmärkt sätt, och i många verk – jag kommer genast att tänka på Ett land i gryningen (2008) och Nattens dåd (2013) – profilerat sig som en spänningshanterare med samhällskritisk udd och slipad förmåga att få igång läsarens känslor. Själv har jag då lockats att förutom hetsläsa texterna också utveckla hätska förhoppningar om att de riktigt osympatiska karaktärerna – som agerar på bägge sidor om lagen – ska få sina rättmätiga straff.

Men i den aktuella romanen En äkta man har han inte lyckats hålla i de här trumfkorten, och framför allt är startbanan oproportionerligt lång.

Lindrar symptomen

Han har nu velat variera sig genom att placera en kvinnlig karaktär i centrum, men den idén faller inte helt väl ut – tv-journalisten Rachels mentala skörhet känns betydligt mer konstruerad än tidigare manliga huvudpersoners hårdkokta ytor, och kärlekshistorien med den hemlighetsfulla affärsmannen Brian är under de första knappt 200 (!) sidorna odramatisk och förutsägbar. Här krävs tålamod av läsaren, fast när Brian börjar uppvisa allt fler nya och problematiska sidor av sig själv sås i varje fall ett frö av hopp.

En liten krydda från den inledande prologen finns också i botten, eftersom där antytts att något omstörtande i sinom tid ska inträffa i förhållandet. Orkar man bara vänta in det skede då Lehane når fram till den punkten får han till slut ändå upp ångan, så att de överraskande vändningarna följer slag i slag och lästempot accelererar.

Men att det tagit så länge att komma till saken är ändå ett klart tecken på att han den här gången agerat utifrån en tunnare berättartråd än vanligt. Visst presterar han en hyfsad slutspurt, där Rachel och storsvindlarna omkring henne bjuder på den ena lömska finten efter den andra. Men den smarta intrigen botar inte textens åkommor, den kan på sin höjd lindra symptomen.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning