För många hattbyten för Tommi Eronen

Tommi Eronen sliter med alla roller i Putkinotko. Bild: Teatteri Jurkka

Klassikern Putkinotko som enmansshow är inte ett idealiskt koncept.

Putkinotko

Originalverk: Joel Lehtonen, dramatisering och regi: Tuomo Rämö, i rollerna: Tommi Eronen, ljuddesign och musik: Jani Orbinski, ljus: Saku Kaukiainen, dräkt: Sanna Levo, scenografi: Mika Hääränen, Tuomo Rämö.

Teatteri Jurkkas försök att göra en enmansföreställning av Joel Lehtonens klassiker Putkinotko väcker blandade känslor.

Tommi Eronens skådespel är intensivt, sårbart och levande då han gestaltar de flesta av de olika karaktärerna och också de flesta av de andra pusselbitarna faller på plats. Särskilt Mika Hääränen och Tuomo Rämös scenografi i kombination med Saku Kaukianens ljusdesign väcker suggestivt liv i det lilla utrymmet och använder det skickligt för att illustrera varierande miljöer och stämningar, och också bjuda på en och annan överraskning. Men till slut snubblar pjäsen på motsägelsefullheten i sitt utförande.

Kvällen inleddes med en uppläsning av en hälsning av den mexikanska författaren och journalisten Sabina Berman för att uppmärksamma Världsteaterdagen. I sin hälsning lyfte hon främst fram den slags teater som med små medel skapar en intim mellanmänsklig konstupplevelse. Jag håller med budskapet: och det är just på Teatteri Jurkkas lilla läktare som jag först upplevt den sprakande intensiteten som en riktigt bra minimalistisk monolog med tät publikkontakt kan frammana, i kontrast till en större och mer överdådig satsning.

Putkinotko har som pjäs alla förutsättningar att skapa samma stämning och bjuder också på några plötsliga vågor av den som sveper över publiken för att sedan klinga av. Men problemet ligger i diskrepansen mellan format och originalverk.

Att förvandla en cirka 300 sidors tät, tidig nittonhundratalsroman, vars handling vilar på ett någorlunda stort karaktärsgalleris inbördes konflikter, till en enmansshow blir helt enkelt för motstridigt även om Eronen tacklar uppgiften med heder.

Den täthet i handlingen som Lehtonen uppnår genom att förlägga hela berättelsen till en enda het julidag då allting går åt skogen i relationen mellan herremannen Aapeli Muttinen och hans torpare Juutas Käkriäinen låter sig inte så enkelt överföras till monologformat. Till sist blir Eronens bokstavliga hattbyten för många och förvirrande. Några av rollerna skiner mer än andra: hans sista skepnad som den sorgbrutna torparmodern Rosina Käkriäinen som begravt sin äldsta son biter sig fast i minnet som särskilt trovärdig.

Otto Ekman Reporter

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning