För långt eller för lite?

Varför vill medierna recensera #metoo i stället för att fortsätta granska, gräva och följa upp?

I Sverige gick pressen för långt under #metoo-rörelsen under hösten 2017, rapporterade även finländska medier efter att Pressens opinionsnämnd i Sverige fällde tio publiceringar och sex medier – Aftonbladet, Arbetaren, Dagens Nyheter, Expressen, Hänt i Veckan och Svenska Dagbladet – för brott mot god publicistisk sed.

"En nedlagd förundersökning. En polisanmälan. Anonyma anklagelser. Underlaget för namnpubliceringarna var helt enkelt skralt", skriver Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson (DN Debatt 25.6). Han som själv i oktober 2017 tyckte att medierna generellt sett hade hanterat #metoo klokt anser nu att journalister brast i yrkesetik och blev aktivister, gav vika för trycket från sociala medier och orsakade oförsvarlig publicitetsskada för tre mediekändisar (SR P1 Medierna, 30.6).

"Det var tur att filmproducenten Harvey Weinstein i oktober 2017 granskades av amerikanska The New York Times och The New Yorker, och inte några svenska dagstidningar", kontrade Expressen-chefredaktören Thomas Mattson på sin blogg (25.6). Han menar att pressetik inte är någon exakt vetenskap utan en "bedömningssport".

Nyckelfrågan handlar delvis om vilket publiceringsunderlag som är tillräckligt: räcker anonyma uppgiftslämnare. Delvis handlar det om huruvida de tre namngivna svenska medieprofilerna var att betrakta som offentliga personer. Medan de prickade tidningarna bedömde medieprofilerna som offentliga personer, tolkar opinionsnämnden annorlunda samtidigt som den konstaterar att några precisa kriterier inte går att slå fast. Debatten är lika svår som den är viktig.

I Finland ser #metoo-backlashen annorlunda ut. Författaren Pirkko Saisio väcker debatt med att ifrågasätta namngivningen av individer överlag och jämföra #metoo-rörelsen med taistoismen (Verkkouutiset 1.7).

Att jämföra en global gräsrotsrörelse på sociala medier eller journalistiska granskningar med en toppstyrd och auktoritetsbunden partiorganisation är enligt mig en feltolkning, men jag uppskattar Saisios vilja att utkräva ansvar hos de samfund som bevisligen låtit sexuella övergrepp och trakasserier pågå.

Det är nämligen en fråga som diskuterats alldeles för lite. Varför vill medierna recensera #metoo i stället för att fortsätta granska, gräva och följa upp? Och varför tiger de om sitt eget misslyckande med att bevaka ett samhällsproblem?

Ett första steg till självrannsakan togs av Medierna (SR P1 30.6) som frågade svenska kulturchefer varför de i 21 år ignorerade utspridda rykten om att Kulturprofilen "tafsar på flickor". Varför förbisåg alla landets kulturredaktioner Expressen-journalisten Niklas Svenssons scoop om "sexterror i kultureliten" 1997? Varför förblev trakasserier så länge en rolig anekdot utan att påverka bevakningen av Kulturprofilens klubb?

På dessa frågor har de intervjuade kulturcheferna inga bra svar. Deras tystnad är talande – och den behöver vi diskutera vid sidan av pressetiken.

Taistoiter skulle vi däremot så småningom kunna ignorera som kulturell referensram.

En överflödig mening borttagen den 5 juli, kl. 13.11

Anu Koivunen medieforskare och professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet