"För långa ben, konstigt ansikte!"

EN GARDE. Niko Arola och Elias Edström i närkamp på scenen. Bild: Evy Nickström

Elias Edström är den första europén som avlagt magisterexamen vid Akademin för traditionell teaterkonst i Kina. Nu sätter han upp Pekingoperan i Finland och kryddar den med nordisk mytologi.

Antingen ansågs han vara ett geni, en utlänning som faktiskt behärskade den anrika teaterformen Pekingopera. Eller så avfärdades han som ett hopplöst fall med "för långa ben och konstigt ansikte".

Hursomhelst var det inte lätt för Elias Edström att tillhöra den lilla minoriteten européer, ungefär fem av tvåtusen elever, som studerade vid Akademin för traditionell teaterkonst i Kina.

– Det var som att vara ett djur i en djurpark där reaktionen var "Wow, den där apan gör någonting!". Människor talade kinesiska med mig med en tillgjord accent och jag undrade vad det var fråga om. Det kom fram att de imiterade mig. En främmande kille kom fram till mig i matsalen och frågade om utlänningar onanerar.

De flesta elever kom från landsbygden och kontakten med utlandet var så när som obefintlig.

– Utbildningen segregerar också. De som studerar konst i Kina läser mindre matematik, historia och geografi, och allmänbildningen blir därefter.

Eget kompani

Att stanna kvar och arbeta som skådespelare i Kina efter den treåriga magisterutbildningen var inget realistiskt alternativ. Dessutom hade Edström redan startat en Pekingoperagrupp, Wusheng Company, i Finland tillsammans med Antti Silvennoinen.

Den kinesiska musikteaterformen som kombinerar sång, monologer, scenstrider och akrobatik hade dessutom börjat röna framgång också här. En höjdpunkt var Wusheng Companys föreställning Den siste krigaren som sattes upp under Festspelen i höstas med toppkoreografen Tero Saarinen i en av rollerna.

Nu regisserar Elias Edström sin första svenskspråkiga föreställning, Sigurd Ring, där Pekingoperan möter nordisk mytologi.

– Jag funderade länge på hur jag skulle presentera Pekingoperan som är så kinesisk och främmande i Finland. Under mina studier specialiserade jag mig på scenstrider och funderade på var man fajtas med svärd i vår kultur.

– Jag råkade hitta Erik Johan Stagnelius pjäs Sigurd Ring från 1800-talet. Den skildrar vikingatiden, den mytiska kungen Sigurd Ring som påminner om den roll jag brukade spela i Kina, med långt skägg, mycket smink och som är lite barbarisk.

Under repetitionen saknas ännu det bjärta sminket, men skägget, axelvaddarna och platåskorna sitter som de ska på Edström.

– I Pekingoperan betyder de här skorna att du är en stor general, en civiliserad, högt uppsatt ämbetsman, förklarar han.

Den här rolltypen specialiserade sig Edström på i Kina. Medan den västerländska teatern indelas i komedi och tragedi, delas Pekingoperan in i militära och civila dramer. Fyra fasta roller återkommer i alla skådespel.

– Man tilldelas en roll som man sedan håller sig till. Inom den kan man specialisera sig ytterligare, till exempel välja om man inriktar sig på sång eller rörelse. Det är en hel vetenskap, men så är de också 1,6 miljarder människor, det finns förutsättningar för väldigt specialiserade skådespelare.

Tekniken viktigast

I Edströms föreställning förnyas och blandas uttrycken friskt. Musiken strömmar från en finsk kantele, medan figuren Hilma, dotter till en fylkeskung, har så kallade vattenärmar, alltså långa, böljande silkesärmar på sin kostym.

– I Kina försöker man knappt alls förnya Pekingoperan. Antingen gör man något traditionellt eller något helt nytt. Eftersom de är så teknikfokuserade, och tekniken är densamma, uppstår inte nya uttryck. Allt ska vara vackert på scenen, rörelserna kan visserligen kombineras på olika sätt, men tanken bakom går inte vidare.

– Den västerländska teatern handlar om rollen, rollens relationer, konflikter och problem. I Pekingoperan förändras inte rollen. Där handlar det om vad kroppen kan göra, om att ta tekniken till det extrema.

– Jag tror inte vår föreställning skulle gå hem i Kina, eftersom publiken där hade fokuserat på andra saker, antagligen tyckt att vår teknik är dålig, att vi gör rörelserna fel. Om jag skulle göra en föreställning i Kina och ta hit den hade den troligen inte gett den finländska publiken lika mycket. För oss spelar det inte så stor roll hur skådespelaren placerar sin hand.

Pekingoperan är i dag inte väldigt populär i Kina, snarare en konstform som likt operan och baletten attraherar en äldre publik, konstaterar Edström.

– Det är som med alla traditionella konstformer, inte har vi heller en folkdansboom i Finland.

Edström menar att det ändå pågår ett uppsving inom Pekingoperan och att många innovationer sker just i Finland.

– Första gången Pekingopera visades i Finland var 1955 och exakt sextio år senare spelade vi, tjugo finländare, Pekingopera på samma ställe, på Nationalteatern. Den utvecklingen går tillbaka till Finlands relation till Kina. På Kekkonens tid var vi goda vänner med Sovjet och därigenom också med Kina. Finland var den första kapitalistiska nation som Kina slöt ett bilateralt handelsavtal med. Vi har en unik relation som inte lyfts fram så ofta, men tack vare den har det kunnat ske en enorm utveckling inom Pekingoperan i Finland.

Uppslukad av kulturen

Edström valde att söka sig till det kinesiska magisterprogrammet efter ett intensivt, ögonöppnande utbyte i samband med sina studier i fysisk teater i Vasa.

– Vi blev helt insugna i kulturen. Jag lärde mig rätt bra kinesiska på bara fyra månader för jag var tvungen, alla menyer var till exempel på kinesiska. Jag lärde mig vad en maträtt hette och beställde den varje dag tills jag lärde mig följande maträtt, då hade jag med ens två alternativ.

Det intensiva sätt som man tränade Pekingopera på, kraven på exakthet, precision, men också konstformens mångsidighet tjusade Edström.

– Jag har många intressen själv, jag spelar lite gitarr, gillar beatbox, streetdance, Pekingopera. Det är på samma sätt med Pekingoperan. Den föddes när akrobatikgrupp från Anhui kom till Peking och integrerade sin akrobatik och sina scenstrider i en teaterföreställning. Pekingoperan är som en svamp som suger i sig olika inslag, lite som jag.

Vilka var de största utmaningarna under din tid i Kina?

– Språket, kulturen, att pojkar och flickor delades upp och inte umgicks sinsemellan, byråkratin, ämnena i sig, att skriva en magisteravhandling på kinesiska ... Vad var inte en utmaning? Varje dag var som ett äventyr och det är ganska tungt i längden.

Förändrades din syn på det finländska samhället när du kom hem?

– Stereotypierna som finns om Finland bekräftades för mig. Här ska man vara självständig, vara för sig själv, man får inte be om hjälp. Som adertonåring ska man flytta ut och klara sig ensam, oavsett den ekonomiska situationen. I Kina bor man aldrig ensam. Man bor på internat, när man är färdig med studierna flyttar man ihop med en kompis och börjar jobba, sen flyttar man in med fru eller flickvän. Privatliv är något helt annat, det existerar egentligen inte där. Här i Finland finns andra extremer, som att det är så svårt att be om hjälp. Det finns oskrivna regler om vem man får be om hjälp av och att man efteråt är skyldig att ersätta personen på något sätt. Det blir så väldigt mycket onödig stress med sådant.

Sigurd Ring har premiär på Gamlasgården 8.3.

Född: 1988.

Bor: Esbo.

Gillar: Te, musik och mina vänner.

Ogillar: Spindlar.

Bok: För tillfället läser jag Mannerheims dagbok från tiden då han vistades i Kina.

Film: The Birdcage från 1996. Kan hela filmen utantill!

Föreställning: På delad första plats har vi Les Misérables som jag såg på Westend och första gången jag såg Pekingopera live, föreställningen Yan dang shan.

Skapa din framtid vid Yrkeshögskolan Novia

Yrkeshögskolan Novia är en studerande- och arbetslivsnära entreprenörsmässig högskola med högklassig utbildning på fyra orter: Vasa, Åbo, Raseborg och Jakobstad. Novia har ca 4000 studerande, och vi tog pulsen på några av dem. 19.3.2020 - 15.23

Mer läsning