För datorer är skönhet irrelevant

Digitala skuggbilder. Detaljbild av Tuomo Rainios installation Imaginary bodies and Computer Visions (Allegory of the Cave), 2021. Bild: Pressbild

Science fiction, artificiell intelligens och algoritmer har sin plats i Tuomo Rainios nya verk.

Tuomo Rainio: Imaginära kroppar och maskinvisioner. Galleri Hippolyte, Georgsgatan 8-10 (innergården). Till den 24.10.

Tuomo Rainios nya soloutställning får en att nyfiket reflektera över hur hans konst skulle se ut ifall vi inte levde i en digitaliserad tidsålder. Hans Imaginära kroppar och maskinvisioner visas i Fotokonstnärernas förbunds galleri, vars namn hedrar fransmannen Hippolyte Bayard som år 1839 var den första personen i världen som offentligt ställde ut fotografier. Bayards mest berömda bild är från året därpå och föreställer konstnären själv, spelandes död.

Det glöms ofta bort att Självporträtt som drunknad man, för drygt 180 år sedan, var ett högteknologiskt och experimentellt verk. En modern motsvarighet till galleriets namne skulle alltså kunna tänkas ge sig i kast med den fotografiska processens senaste rön och nyttja dessa för att staka ut nya metoder att visualisera mänskligheten och den fysiska verkligheten. Rainios konstnärskap går ut på detta: byggstenarna är digitala, estetiken likaså. Fokus ligger inte på det digitala fotografiets bildyta och dess potential för korruption utan går långt djupare än så, ner i koder och data. 


Konst som tangerar den digitala verkligheten genomsyras alltid av ett visst mått filosofi. Ofta är denna ganska klumpig och färdigtuggad: dramatiska etiska problem lämpar sig väl för att tas upp i populärkulturella produkter i stil med tv-serien Black Mirror eller i musikern Grimes oeuvre. I en konstnärlig kontext krävs mer sofistikation, för få saker är lika intellektuellt slappa som sådan konst som gestaltar tankar tänkta av någon annan än konstnären. Sofistikation existerar ändå också på en skala, för i stora mått kan det beslöja upphovspersonens tankar och hölja dem i svårpenetrerad dimma. Rainios nya verk balanserar prekärt på gränsen till detta, vilket är spännande men också krävande. När konstnären prioriterar tankeprocessen bakom sitt koncept framför det visuella uttrycket ligger det på betraktaren att anpassa sina förväntningar. Imaginära kroppar och maskinvisioner består av verk att tänka på snarare än att titta på.

Science fiction och AI

Uttrycket "maskinvisioner" i utställningens namn har sin klara förankring i science fiction och i diskussioner om artificiell intelligens och algoritmer. Det delområde av datavetenskapen som kallas för datorseende har på några decennier blivit en väsentlig del av det globala samhället, och även om det ofta anses ha en dystopisk prägel kan det också användas som ett praktiskt redskap – bara några dagar innan Rainios utställning öppnade rapporterades det i nyheterna att man med hjälp av datorseende hade kunnat fastställa att en murrig målning av Rubens i brittiska National Gallery var ett falsarium.

I sina nya verk använder sig Rainio av data på liknande sätt som "seende" algoritmer gör: han söker finna gemensamma nämnare, skalar av, omvandlar, animerar. Imaginary bodies and Computer Visions (History of portrait painting) (2021) har målade porträtt ur konsthistorien som råmaterial, men de sammanställs i form av ett kusligt stiliserat ansikte på en svart skärm. Den stumma masken genomgår en metamorfos: dess miner växlar sakta och ansiktet antar olika personligheter trots det bara är uppbyggt av ett antal streck. Berömda målningar reduceras till information som en kod kan omformulera till ett bibliotek av miner som animeras. 


Genomgående i utställningen omvandlar Rainio sådant som det mänskliga ögat och samhället generellt uppfattar som "vackert" till data. Det ger upphov till mångdimensionerade reflektioner över vad skönhet innebär i en digitaliserad värld i vilken data är ett slags valuta. Den stora installationen Imaginary bodies and Computer Visions (Allegory of the Cave) (2021) refererar i sin titel direkt till Platons grottliknelse men omvandlar originalets skuggor till digitala streckgubbar. Dessa promenerar över två stora väggar som betraktaren kilas in emellan medan ett självspelande piano klinkar fram en komposition av Jouni Hirvelä. Det är helt osannolikt och väldigt konstigt, och just därför oerhört uppiggande. Streckgubbarna är enkla, rent ut sagt fula, men eftersom de är animerade utifrån rörelserna hos riktiga människor fångar de ens uppmärksamhet där de spankulerar över väggarna.

Virtuella kroppar som är ekon av en filmad verklighet som betraktaren inte vet någonting om. Föreställer ursprungsmaterialet ett torg, eller kanske en stor aveny? Har omgivningen varit vacker, har det varit solsken? Inget sådant spelar någon roll när det är fråga om att omvandla verklighet till information. Spökpianot ingjuter projektionerna med lite humor: Hirveläs musik är abstrakt men inte frånstötande. Tonerna verkar först slumpmässiga, men sedan urskiljer man atmosfär och känsla. Är det på riktigt eller den medfödda viljan att se mening runt omkring sig, på samma sätt som hjärnan vill se kroppar i streckanimationerna på väggen? 

Ingen spelar piano, ingen avbildas, inget händer. Står man ensam i galleriet känner man ändå ett slags närvaro. "Ingen" blir något påtagligt när det utgörs av koder och maskiner.

Helen Korpak Konstkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning