Fokus på pardansens himmel och helvete

Erfarna dansare. Marjo Kuusela, Alpo Aaltokoski, Reijo Kela och Ervi Sirén utforskar dansbanan som arena.Bild: Marko Mäkinen

Reetta-Kaisa Iles föreställning Hiljaiset tunteet är en livsbejakande, fartfylld och ofta smittande humoristisk ventilering av dansbanan som fenomen.

DANS

Zodiak – centret för ny dans: Dansteater Tsuumi (gästspel): Hiljaiset tunteet. Koreografi: Reetta-Kaisa Iles. Musik: Eero Grundström och Taito Hoffrén (Von&Af). Kostymdesign: Jaana Kurttila. Ljusdesign och scenografi: William Iles. Dans: Marjo Kuusela, Ervi Sirén, Alpo Aaltokoski och Reijo Kela.

Pannhallen 14.2.

Verktiteln framstår egentligen som en underdrift för visst är det i främsta hand stora känslor det handlar om, drömmar som föds eller går i kras, förväntningar som väcks gång på gång i pardansens himmel och helvete. Återhållsamhet ingår självfallet i spelet som balanserar mellan offentligt och intimt och som bärs upp av såväl dansglädje som kontaktförsök.

Fyra legendariska scenpersonligheter, var och en med både lång erfarenhet av och central ställning i vår samtida dans, axlar rollerna som danspar. Marjo Kuusela, Ervi Sirén, Alpo Aaltokoski och Reijo Kela har alla stor erfarenhet och personlig utstrålning. Det gör dem både var för sig och tillsammans till något speciellt. Föreställningen är helt tydligt utarbetad både för och med dem. Det både känns och syns.

Utan en levande orkester skulle man inte kunna iscensätta en dansbana på rätt sätt. Här är det Eero Grundström och Taito Hoffrén, den senare även en fenomenalt själfull sångare, som står för de dansanta rytmerna. Hoffrén tas också med på ett hörn i det fysiska uttrycket.

På välkänt sätt – men med för ändamålet skräddarsydda medel – framställer dessa fyra hur det är att mötas, att bli nobbad, att föra och bli förd under herrarnas respektive damernas tur. Enskilda soli används för att ge rollerna karaktär och fyllnad. I dem står uttryck och inlevelse i nära samband och det kan locka publiken till spontant bifall som i Kelas fartfyllda snubbeldans runt golvet.

Allt är inte heller stereotypt eller normativt med Aaltokoskis och Kelas duett kring kiv och kamratskap som exempel. I en sugande scen agerar de fyra unisont med Marjo Kuusela som primus motor i rytmiska tyngdförskjutningar i olika riktningar. Föreställningen mynnar ut i en gruppscen där även publiken får skutta med och låta handlederna vispa.

Det här är en föreställning som förtjänar flera uppspel och som i bästa fall med sin gränsöverskridande karaktär tilltalar vänner av både social och scenisk dans.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33