Föga nytt när Vänskä avslutar ny Sibeliuscykel

Osmo Vänskäs tolkningar av Sibelius symfonier är förvånansvärt lika som när det begav sig på 1990-talet.

ORKESTERMUSIK

Sibelius: Symfonierna 3, 6 & 7

Minnesota Orchestra under Osmo Vänskä. (BIS)

Osmo Vänskäs snart tjugo år gamla inspelning av Sibelius kompletta symfonier för BIS med Sinfonia Lahti brukar, med all rätt, anses som en av de finaste helheterna någonsin. Vänskäs partiturtrogenhet är minutiös utan att bli pedantisk, greppet är lika okonstlat som emotionellt levande, SL-musikerna överträffar sig själva och soundet fungerar som en dröm.

När Vänskä nu spelat in alla symfonierna på nytt för BIS med Minnesota Orchestra förväntar man sig alltså att han skulle ha haft något nytt tolkningsmässigt att komma med. Så är dock inte fallet. Vissa av de nya inspelningarna ger nästintill intrycket av kopior av de tidigare versionerna och man får med andra ord förmoda att det ligger andra än konstnärliga skäl bakom tilltaget.

De två tidigare utgåvorna (symfonierna 2 & 5 samt 1 & 4) gav dessutom vid handen att de nya versionerna i de fall de skiljer sig från föregångarna inte sällan representerar en förändring – marginell, men ändå – till det sämre. Så framstod, exempelvis, ettan och femman som något avslagna i jämförelse med de mer dynamiska Lahtistolkningarna. I det stora hela fortfarande dock gedigna läsningar, men på inget plan några nya och fräscha insikter.

Avslappnad sexa

Den sista skivan, där skivbolaget lyckats med konststycket att pressa in trean, sexan och sjuan på samma cd, visar sig vara den mest helgjutna av de tre, men även här handlar det sist och slutligen om väldigt små differenser. Vänskä håller sig, liksom Kajanus, med relativt makliga tempon i treans två första satser, vilket fungerar utmärkt. Sjuan, som i nyinspelningen är aningen snabbare, ger precis som i Lahtisversionen ett tillika atmosfäriskt och laddat intryck.

Lahtis-sexan var smått kontroversiell med sina rörliga tempon i samtliga satser utom den andra – även om Beechams legendariska inspelning är ännu snabbare – och den drygt två minuter längre Minnesotaversionen känns i detta avseende mer avslappnad. Särskilt symfonins magiska sluttakter har vunnit på en lugnare, mer meditativ approach, medan långsamma satsen eventuellt känns snäppet släpig.

Tekniken har förstås utvecklats på två decennier, men BIS-soundet var när det begav sig rejält före sin tid och det handlar härvidlag inte om någon märkbar förbättring. Minnesota Orchestra är förstås en högklassigare ensemble än Lahtisorkestern, men en skivinspelning är inte jämförbar med ett konsertframförande och inte heller här är det alltså frågan om någon avgörande skillnad. De mer spontant intensiva Lahtisinspelningarna är, intressant nog, fortfarande att föredra.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33