"Flyktingbarn kan inte jämföras med krigsbarn"

Över 70 000 finländska barn skickades till Sverige under fortsättningskriget. Det här är en händelse som knappast någonsin kommer att upprepas. Men om så sker hoppas forna krigsbarn att man undviker samma misstag som då gjordes.

– Man borde aldrig ha skicka bort barn under 5 år utan föräldrar, de var för små för att förstå vad som hände och uppfattade resan som ett straff. Det var också fel att skilja åt syskon så att de hamnade i olika familjer, tycker Helena Hernberg från Pernå.

Hon skickades som krigsbarn till Sverige i två olika etapper, både som 5-åring till Stockholm och som 7-åring till fabrikssamhället Surahammar, där hon tillbringade en lycklig sommar hos Karin Malmberg, innan hon flyttades tillbaka till Stockholm för att bo hos tant Anna, som var en släkting till familjen och där hon fick börja i skola.

Hon har mest glada minnen från tiden i Sverige. Det som Helena upplever som hela projektets svagaste länk var tågresorna runt Bottniska viken.

– Vi packades tätt, många barn i samma kupé och alldeles för få vuxna som tog hand om barnen. Det var också ett misstag att blanda friska och sjuka barn i samma tågvagnar, för sjukdomarna spreds och många barn var sjuka när vi anlände till Haparanda, där vi hölls i karantän i ett par veckor, innan vi blev utvalda av svenska familjer, minns Helena Hernberg.

Varsin docka med

Dorrit Hoffman, som tillbringade ett år och tre månader på en liten bondgård i Skåne, minns inte tågresan som lika traumatisk, men hon hade sällskap på färden.

– Jag var 7 år gammal och hade i uppdrag att se efter min jämngamla men blygare kusin under resan. Av nån anledning blev hon retad av pojkarna, så jag hade ett rysligt sjå med att försvara henne, berättar Dorrit.

Varken Dorrit eller Helena kommer ihåg att de skulle ha haft med sig någon packning, men båda minns att de flesta flickor hade en docka under armen och det kändes både bra och viktigt.

Att de båda flickorna anpassade sig bra i sin nya omgivning i Sverige beror främst på två saker – de var svenskspråkiga och de placerades i hem med omtänksamma vuxna kvinnor, som visste vad ensamma barn behövde.

Aktiva seniorer. Helena Hernberg och Dorrit Hoffman deltar aktivt i lokalföreningen för krigsbarn i Helsingfors och har den vägen lärt känna varandra. Bild: Niklas Tallqvist

– Jag fick genast god kontakt med Mor, hon var en sällsynt förståndig kvinna vars egna barn redan var tonåringar. Hon höll kontakt med min mamma och skrev brev, jag skickade hem teckningar. Jag var uppvuxen i Helsingfors, så det var härligt att bo på en skånsk bondgård med kor, hästar och vakthund, med jämnåriga kamrater i granngårdarna.

– De barn som inte förstod svenska fick en svår start i Sverige, de måste lära sig ett helt nytt språk och det ledde ofta till att de glömde bort finska. När de skickades tillbaka hem efter krigsslutet stod de inför samma situation igen, de kunde inte prata med sina föräldrar, berättar Helena Hernberg.

Dorrit Hoffman målar upp en vacker bild av den skånska landsbygden, där hon gärna hade stannat om hon själv hade fått välja. Men hennes ensamstående mamma ville ha dottern tillbaka till Finland så fort det var möjligt.

– Vi vet att alla krigsbarn inte har lika fina minnen av tiden i Sverige, det fanns barn som tvingades arbeta och utsattes för olika slags övergrepp. Men jag hade turen att komma till en bra familj med en så mogen och klok mor, som hade tid att sitta och prata med mig i famnen om kvällarna, säger Dorrit Hoffman.

Villiga mottagare

Det var just de svenska kvinnorna som valde att ta emot finska krigsbarn som gjorde hela operationen möjlig. De var villiga att öppna sina hem för barn som kom från krig, matbrist och fattigdom. Den här samma viljan ser varken Hoffman eller Hernberg hos det finska folket i dag och därför är det inte heller möjligt för Finland att ta emot stora mängder ensamkommande flyktingbarn.

– Situationen är en helt annan nu. De barn som kommer till Finland är ankarbarn, de har ett uppdrag, de ska få hit hela sin familj i efterhand. Något sådant fanns inte i bilden då Finland skickade krigsbarn till Sverige, tvärtom ville de allra flesta familjer absolut få tillbaka sina barn så fort läget hade lugnat sig på hemmafronten, säger Hoffman.

– Folk är rädda för att ta emot flyktingar, för många befarar att våra sjuka och gamla skulle få det sämre ställt då, att resurserna tas från dem, säger Hernberg.

Damerna ser dagens flyktingbarn som en potentiell resurs, men då måste de tas emot på ett annat sätt än vad som görs i dag.

– De som kommer hit måste få ett individuellt kontrakt, nån som tar emot dem och förbinder sig att uppfostra dem till finska medborgare, som lär dem landets kultur och traditioner. De måste integreras, tycker Helena Hernberg.

Svenska Sigtunaskolan lockar med högklassiga studier i anrik och internationell miljö

Intresserad av en internationell gymnasieutbildning och av att testa dina vingar utomlands? På svenska Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket kan det förverkligas under trygga och inspirerande förhållanden som samtidigt öppnar många dörrar. 15.2.2019 - 09.22