Flyktingarna och vi

Bild: Mikael Bobacka

Vi kan inte ta emot dem. Finland får inte vara lockande. Vi måste se om vårt hus.Lars Hertzberg, professor emeritus i filosofi, skärskådar argumenten bakom Finlands nuvarande asyl- och flyktingpolitik.

"Vi kan inte ta emot dem."

"Wir schaffen das" – vi klarar det – sa Angela Merkel vid en presskonferens i augusti 2015, då flyktingströmmarna till Europa växte som snabbast. Många har senare velat tvinga henne att äta upp sina ord. Vem har rätt, vem har fel? Klarar Tyskland av sina 470 000 asylsökande? Liknande frågor väcks i Finland, Sverige, Danmark och många andra länder: hur många flyktingar kan ett land ta emot?

Frågan är vad ordet "kan" betyder i det här sammanhanget? Handlar det om vad som är möjligt i rent demografiska termer?

Den australiske statsvetaren William Maley – som skrivit en utomordentligt insiktsfull och väldokumenterad bok om flyktingproblematiken, What is a Refugee? (Scribe, 2016) – kommenterar situationen så: "Stater som Libanon och Jordanien, som har mindre befolkningar och lägre inkomster per capita än de flesta europeiska makter, har mycket större fog för att frukta hur flyktingströmmarna ska påverka dem, men detta har inte fått dem att klaga högljutt, eller, tills helt nyligen, att stänga sina dörrar för människor i desperat nöd."

Libanon med sina 6 miljoner invånare hade våren 2016 tagit emot 1 miljon syriska flyktingar, Jordanien med 9,5 miljon invånare i november 1,4 miljoner.

I de nordiska länderna är dimensionerna helt andra. Finland hade 32 000 asylsökande 2015–16, cirka 0,6 procent av landets befolkning. Finland har den långsammaste befolkningstillväxten i Norden (invånarantalet växte med 16 000 i fjol). Vi har också en snabbt åldrande befolkning. Rent demografiskt skulle det inte vara omöjligt att ta emot betydligt flera flyktingar än vad vi gör – tvärtom kunde det te sig önskvärt.

De ekonomiska beräkningarna varierar. Totalkostnaderna för den stora flyktingströmmen hösten 2015 (för mottagning, behandling och eventuell repatriering) har angetts både till 262 miljoner sammanlagt (enligt Ilta-Sanomats beräkning i september 2015) och till 1,1 miljarder (enligt Yle-uutiset 22.9.2016). Enligt Suomimedia – vars slogan är "nyheter om Finland som de etablerade medierna förtiger" skulle kostnaderna uppgå till 5,66 miljarder per år, alltså cirka en fjärdedel av statsbudgeten. Den här uppgiften får ändå hänföras till kategorin "alternativa fakta".

På lång sikt är de ekonomiska följderna av flyktingmottagandet omöjliga att beräkna, men mycket talar för att balansen blir positiv. Här kan vi se på Sverige som ett framgångsrikt exempel – eller, i ett längre tidsperspektiv, utpräglade immigrationsländer som USA, Kanada och Australien.

Men vad har vi råd med på kort sikt? Frågan om vad någon kan göra har både en absolut och en relativ mening. Utsagor som "jag hinner inte till tåget – det går om fem minuter och det är tre kilometer till stationen" eller "jag har inte råd att köpa kaffe – jag har bara 50 cent på mig" handlar om absoluta omöjligheter. "Jag hinner inte hälsa på mina gamla föräldrar – jag har så mycket annat och viktigare att göra" eller "jag har inte råd att ge pengar till Röda Korset – jag behöver pengarna till annat" handlar om relativa omöjligheter.

Vad som är omöjligt för dig i relativ mening är ett uttryck för vem du är. Det är något du ansvarar för. Flyktingkritikerna vill få oss att se till och med ett måttligt flyktingmottagande som en absolut omöjlighet – som något vi inte kan hållas ansvariga för. Den tanken är svår att acceptera. Att integrera ett stort antal människor från en främmande kultur innebär givetvis svårigheter, men de allra största svårigheterna är de som flyktingmotståndarna ger upphov till – både genom att skapa konfliktsituationer och genom att vrida regeringspolitiken i en främlingsfientlig riktning. Det är visserligen svårt att rädda människor som lidit skeppsbrott i ett hav fullt av hajar – men vi kan inte låta hajarna definiera problemet. (För övrigt bör vi minnas att ett parti som Sannfinländarna behöver flyktingarna: deras inflytande är beroende av närvaron av och motviljan mot flyktingar och andra invandrare.)

Utmaningarna är förstås större när det gäller stora kulturavstånd. Vi kan inte direkt jämföra dagens situation med Sveriges beredskap att med kort varsel ta emot 100 000 finländska evakuerade från Lappland i oktober 1944 (det slutliga behovet var 56 000 personer). Men det moraliska ansvaret är av samma slag: det handlar om att rädda människor i nöd. Poängen med Nya testamentets berättelse om den goda samariern ligger just i att han var redo att hjälpa trots att offret inte var en landsman.

Det har uttryckts farhågor för att "västerländska värden" undergrävs ifall alltför många muslimer flyttar till vårt land. Det är inte helt klart vad som menas med västerländska värden, men om de ska vara något att slå vakt om måste de inkludera beredskapen att bistå människor i nöd oberoende av deras härkomst och religion. Värden fortlever genom våra handlingar. De "västerländska värdena" kan inte bevaras intakta genom att man låser in dem i ett skåp och tar fram dem bara på helgdagar.

"Finland får inte vara lockande"

I en intervju med Maaseudun Tulevaisuus 17.8.2016 sa inrikesminister Paula Risikko att Finland inte får vara mera lockande än andra europeiska länder när det gäller asylgrunder. I själva verket har Finland sedan 1.6.2016 gett negativa asylbeslut i 83 procent av de fall som gäller irakier. I Tyskland har motsvarade procenttal varit 28,5 medan medeltalet för EU var 41 procent, enligt Suomen Kuvalehti nr 50, 2016. Hade Risikko varit ärlig borde hon alltså ha sagt: vi går in för att vara mindre attraktiva än de andra europeiska länderna. Och här finns en underliggande logik: ju flera flyktingar som kommer från ett land – i det här fallet Irak – desto tryggare måste landet bedömas vara.

Att man vill bjuda under de andra EU-länderna innebär först och främst en brist på solidaritet. Men det är också uttryck för ett mera graverande misstag: att asylbeslut baseras på godtycke. För i sista hand är det inte fråga om frikostighet utan om rättvisa. Beslutet ska baseras på finsk lagstiftning och på internationella konventioner som Finlands riksdag ratificerat, och de bör uppfylla juridiska krav.

Negativa asylbeslut som offentliggjorts har visat att många varit uppenbart rättsvidriga. Personer som utsatts för mordförsök får veta att man visserligen tror på deras berättelse, men att de ändå inte har en befogad rädsla för förföljelse. I åtminstone två fall som blivit allmänt kända (det senaste rapporterat i HBL 12.2) har det framgått att man inte beaktar artikel 9 i FN:s barnkonvention: "Barnet ska inte hållas åtskilt från sina föräldrar mot sin vilja, utom när det är för barnets bästa."

Det är ju också välkänt att Finland i sin lagstiftning och praxis åsidosätter artikel 10: "Ansökningar från familjer som vill återförenas över statsgränser ska behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt." Den artikeln har man läst som fan Bibeln.

Ett av de skandalösa avslagen inspirerade Monika Fagerholm och Merete Mazzarella att sommaren 2016 starta en brevkampanj till statsminister Juha Sipilä (som sedan paradoxalt nog skyfflade över dessa drygt 700, enligt hans mening "privata", brev till minister Risikko). Hans kommentar att vissa enskilda fall är ömkansvärda visade att han varken visste vad breven handlade om eller vad flyktingfrågan i grunden handlar om: att Finland som rättsstat har skyldighet att ge asylansökningar en rättvis bedömning. Rättvisa kan inte kvantifieras utifrån lämplighetsaspekter – lika lite som när det gäller ett straffrättsligt avgörande.

Världens nöd är obegränsad. Ingen enskild individ eller nation kan axla ansvaret för en hel värld. Men vi måste uppfylla våra skyldigheter gentemot dem som i sin nöd korsar vår väg.

"Vi måste se om vårt hus"

I den populistiska retoriken framställs flyktingproblematiken i termer av en motsättning mellan "oss" och "de andra". Men vilka är då dessa "vi"? Vårt folk är en heterogen grupp med kraftigt varierande värderingar och intressen. Det är absurt att framhäva oss som en intressegemenskap som automatiskt bör prioriteras framför alla andra. Det nationella egenintresset är en social konstruktion, en fråga om vad man väljer att identifiera sig med. Givetvis kan flyktingströmmarna i ett extremt läge bli ett reellt problem. Men det läget kommer knappast att uppstå i Finland under överskådlig tid, och vi är mycket långt därifrån i dag.

William Maley påpekar att hur problemet ter sig för oss är en fråga om framing – om hur vi gestaltar det. Vissa ser flyktingarna som potentiella terrorister, eller som en kostnadsbörda, eller som ett hot mot vår kultur. Andra ser flyktingproblemet som en självklar uppfordran att sträcka ut en räddande hand åt medmänniskor i nöd.

För egen del uppfattar jag framför allt vår flyktingpolitik som ett hot mot den finländska rättsstaten. I paniken att snabbt klara av den ökande mängden flyktingar, och som en eftergift åt regeringspartiet Sannfinländarna, har man dels inskränkt de asylsökandes rättsskydd, dels utsatt Migri för politisk påtryckning till den grad att dess direktör Jaana Vuorio själv medger att misstag kan ha skett (HBL 18.2.) Nonchalansen mot rättsliga principer kan få vidare följder. Om vi ser att ett offentligt ämbetsverk baserar sina avgöranden på politisk ändamålsenlighet snarare än på rättsliga överväganden, kommer detta att så misstro mot våra övriga rättsinstanser. Också sannfinländska väljare måste innerst inne känna ett visst förakt när de märker hur lätt myndigheterna låter sig manipuleras.

Men det är inte bara den juridiska rätten som hotas, risken är att våra samveten dövas.

Vad kan vi göra?

Många frivilliga har aktivt engagerat sig för flyktingar som väntar på asylbeslut eller som fått avslag. Men finns det ingenting man kan göra för att påverka myndigheternas agerande? Förslag har väckts om att vid behov överklaga vissa av Högsta förvaltningsdomstolens beslut hos Europeiska människorättsdomstolen. Det skulle också vara angeläget att upprätta register över dem som återförpassats till Irak och följa upp deras öden. Organisationen Oikeus elää-verkosto (nätverket rätt att leva) har engagerat sig för de här ärendena. Den upprätthåller bloggen MigriLeaks.

Man kunde också sätta i gång ett medborgarinitiativ för att förändra lagstiftningen kring tillfälliga uppehållstillstånd, rätten till humanitärt skydd, rättshjälp och familjeåterförening. Ett sådant initiativ har knappast utsikter att nå ända fram, men det skulle kunna aktivera diskussionen kring problematiken.

Och det som kanske är svårast: man borde försöka etablera en dialog med alla dem, vanliga män och kvinnor, som känner en genuin oro över vad som framställts som en invasion av terrorister och lycksökare.

Lars Hertzberg

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00