Flyktingar från när och fjärran

Kenya. Över 65 miljoner människor i världen har tvingats fly från sina hem på grund av hungersnöd, klimatförändring och krig.Bild: 2017 © Human Flow UG

I den kinesiska konstnären Ai Weiweis dokumentär framträder världens flyktingkris i sin helhet till ett lyriskt foto.

DOKUMENTÄR

Human Flow

Regi: Ai Weiwei. Manus: Chin-Chin Yap, Tim Finch, Boris Cheshirkov.

Ibland är det blott av godo att skomakaren låter bli att hålla sig vid sin läst. Tänker på den kinesiska multikonstnären – och dissidenten – Ai Weiwei som i Human Flow ställer sig bakom filmkameran, bara för att trolla fram en dokumentär som ringar in den högaktuella flyktingtematiken.

Det är fråga om en närmast episk studie som ingalunda nöjer sig med de dagsaktuella krishärdarna. Nej, som Ai Weiwei konstaterar är flyktingströmmarna inte endast ett resultat av krig samt politiskt och etniskt motiverade förföljelser. Bidrar gör nu även klimatförändringen.

Och även om fokus i filmen ligger på det dokumentära bortser man här inte från det strikt humanistiska perspektivet, ackompanjerat av citat av poeter och författare med det medmänskliga för ögonen.

En annan poäng, riktad till dem som i tid och otid kräver att flyktingar i första hand skall hjälpas på ort och ställe: redan nu bär länder som Libanon, Jordanien och Turkiet en oproportionerligt stor del av bördan.

Europa stänger gränserna

I en av de inledande sekvenserna går färden till ön Lesbos, som för att påminna oss om att Grekland åren 2013–2014 tog emot inte mindre än en miljon människor på flykt. Kompar gör Boris Cheshirkov, talesperson för flyktingorganet UNHCR, som konstaterar att världen inte sett maken till flyktingströmmar sedan andra världskriget.

Poängen är att samtidigt som antalet flyktingar bara ökar väljer ett oenigt Europa att till slut stänga sina gränser. Mera om detta i grekiska Idomeni som inhyser över tiotusen flyktingar utlämnade åt de mest primitiva av förhållanden.

Och när människomassorna sedan försöker ta sig vidare möts de av taggtråd på alla håll och kanter. Ödets ironi är att det asylsystem som fungerade väl så länge det gällde att ta emot enskilda flyktingar, företrädesvis just från östblocket, nu hotar att kollapsa.

Flera tragiska människoöden väntar i Bangladesh som ju tagit emot hundratusentals rohingyaflyktingar (från grannlandet Myanmar), i Dadaab i Kenya, och i Jordanien som redan inhyser två miljoner palestinska flyktingar.

Fast nu är Human Flow inte endast jämmer och elände, hunger och fattigdom. Vi träffar också den jordanska prinsessan Dana Firas som betonar vikten av att slå vakt om mänskligheten – också för vår egen skull.

Palestiniernas öde

Däremellan fyller Ai Weivei filmen med personporträtt (såväl bildligt som bokstavligt talat) av människor som förlorat det mesta, som ingenstans har att ta vägen.

Allt det här gör Ai Weivei utan att sätta sig på höga hästar. Och trots att mycket av handlingen i filmen kretsar kring de nu akuta krishärdarna påminner regissören om att det är palestinierna som utgör världens största flyktinggrupp.

Många av dessa har bott i flyktingläger i generationer, i värsta fall sedan sextio år tillbaka. Då har vi inte sagt ett ord om förhållandena i Gaza, även kallat för världens största fängelsehåla.

Det säger sig självt att Human Flow inte alltid är munter läsning. Och gärna hade man sett en ännu mera personlig vinkling – ett sätt att se träden (enskilda flyktingöden) för skogen om man så vill.

Vänder man på steken och går in för att se skogen för träden är Human Flow däremot uppfriskande klarsynt. Sett mot en nyhetsrapportering som präglas av snuttifiering framträder flyktingproblematiken här i sin helhet, detta till ackompanjemang av ett foto som ingalunda skyr det lyriska. Sett på avstånd är världen hur vacker som helst.

Krister Uggeldahl

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00