Flygplatsen blir ängar och begravningsplatser blir hotell

Striden om Malms flygplats är en av de ständigt pågående striderna om hur staden ska se ut, skriver Tim Johansson. Bild: Wilfred Hildonen

Stadsplanering är som ett stadens ständiga angrepp på sig själv.

Förra veckan korades vinnaren i stadens tävling för hur Flygstationsparken i Malm möjligtvis ska se ut i framtiden.

Parken på cirka 20 hektar ska bli en slags centralpark för det planerade nya bostadsområdet på nuvarande Malms flygplats. De nya husen i området ska rymma upp till 25 000 nya boende fram till 2040.

Det vinnande förslaget Crossing Horizons är ett ambitiöst förslag där ekologin inte längre är ornament utan en organisk del av förslaget. Skogar och ängar ska inlemmas i området och regnvatten ska åter ledas in i den närliggande Stickelbackabäcken där havsöringarna sedan några år igen leker om höstarna.

Förutom de ekologiska hänsynen skulle tävlingsdeltagarna också beakta områdets kulturhistoria.

Nedläggningen av flygplatsen är politiskt kontroversiell och en viktig del av det finska flygets historia. Flygplatsen är också en del av Finlands och Helsingfors historia.

Invigningsfesten en söndag i mitten av maj 1938 lockade halva staden. "Sammanlagt 35,000 åskådare", skrev Hufvudstadsbladet i sitt reportage dagen efter.

Flygplatsen kom till efter oerhört omfattande markberedning. Generaldirektören vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, professor Arvo Lönnroth, beskrev arbetet i stor detalj i ett föredrag under invigningsfesten.

Han målade först upp ett inledande gigantiskt dräneringsarbete, där Tattarmossen förbereddes för landningsbanorna. Sedan beskrev han hur "åtta traktorer rullade i tre skiften över fältet" och hur man lade "smalspåriga banor för tågen, som skulle forsla grus, sand och bindjord från Fallkulla grustäkt öster om fältet. Från transporten till fältet anlitades ett femtiotal vagnar, som voro i gång dygnet om. Åtta stora motor- och ångvältar voro dag och natt sysselsatta med att sammanpressa det utbredda gruset."

Samtidigt besåddes de områden av fältet som skulle bli gräsmattor. Ur Lönnroths föredrag som refererades i Hufvudstadsbladet kan vi utläsa att det behövdes 2 200 kilogram frö för att gräsbelägga det 24 hektar stora området.

I det segrande förslaget Crossing Horizons tar man intryck av tiden före flygplatsen, av tiden före ångvältarna som jämnat marken på mossen.

Då är det jordbrukslandskapet som gäller och som fortfarande gör sig påmint genom närliggande Fallkulla gård. Jordbruket är sällan särskilt långt borta i Helsingforsregionen om man rotar i historien.

När ingenjörerna på 1930-talet funderar på flygplan och anläggandet av ett flygfält i Helsingfors annonserar Fallkulla gård i Hufvudstadsbladet och vill anställa "kunniga trädgårdsdrängar". I en annan annons förkunnar man att all jakt är förbjuden på gårdens marker.

Det är två eror som möts och just i det decenniet är det flygarna som har historien på sin sida.

Bara drygt 80 år senare är det ängarna, reminiscenserna av jordbruket, som åter har större stöd bland stadens politiker med stöd av tanken att den växande staden samtidigt ska få tillgång till tusentals nya bostäder.

Striden om Malms flygplats är en av de ständigt pågående striderna om hur staden ska se ut.

Ur något slags kvasimedicinskt perspektiv är det som om staden skulle gå till angrepp på sig själv med jämna mellanrum, och i flygfältets fall handlar det om ett särskilt stort angrepp, både när fältet anlades och nu när det ska läggas ned.

Det är svårt att se vad som styr utvecklingen. Mycket är slump. I flygplatsens fall kunde Tali eller Vik fått ge rum för huvudstadens första flygplats – de var båda på förslag.

Det är också lätt att tro att helsingforsarna kan indelas i dem som vill bevara och dem som vill bygga nytt. Men så enkelt är det inte.

De som vill bevara bor ofta i hus som för några decennier sedan tagit plats av andra byggnader eller av naturen. De inser bara inte att också de är andra generationens nybyggare.

Ibland är förändringen av staden nästan osynlig. Tilgmans tryckeribyggnad från 1920-talet i hörnet av Annegatan och Lönnrotsgatan var först tryckeri för att sedan bli kontors- och affärslokaler. Sedan blev det kontor för Europeiska kemikaliemyndigheten för att nu göras om till hotell.

Men före det var den blivande hotelltomten en del av begravningsplatsen kring nuvarande Gamla kyrkans park där helsingforsarna begravde sina döda i några decennier under 1700- och 1800-tal. Kanske är det här det ultimata beviset på att staden är en slags biologisk organism som inte skyr några metoder när den växer och genomgår sina metamorfoser.

Tim Johansson Reporter

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bred efterfrågan på stugor gynnar den som vill sälja

Mer läsning