Flimrande föränderlig nutid

Cripplewood I. Berlinde de Bruyckeres skulptur från 2013 är visas effektfullt i ett eget svart rum. Bild: EMMA / Ari Karttunen

Konstmuseet Emma firar 10-årsjubileum med utställning som står sig riktigt väl i internationell jämförelse.

På spaning efter nutiden

Emma, Flitarvägen 5, Hagalund. Till 8.1.2017

Camille Henrots videoverk Grosse Fatigue ter sig som en självklar mittpunkt på konstmuseet Emmas 10-årsutställning På spaning efter nutiden. På tretton minuter sveper Henrot genom en mycket stor del av den kända världen. En välblandad mytisk skapelseberättelse manas fram i spoken word-stil medan ett bildflöde sköljer över en. Wikipediasidor, boksidor, skulpturer, föremål, arkivlådor, levande och uppstoppade djur flimrar förbi i otaliga fönster på en desktop.

Världen skapas i bild, den är bild efter bild, och ord och musik driver på. Där ordet är idé är bilden verklighet, det som finns omkring oss, det är en oändlig mängd, och allt kan plockas i lådor, i system och bli information som i videoverket i rasande takt packas upp och serveras i en ny form.

Det är inte nödvändigtvis en vacker värld, men det är en njutning att svepas med i denna flow. Med verket vann Henrot silverlejonet på konstbiennalen i Venedig 2013.

Hon är inte den enda som visar datorns desktop i ett videoverk. Också Yazan Khalili använder samma grepp, men här är intrycket aningen stressande. Bilder öppnas, kombineras, flyttas och slängs. Efteråt är det vilsamt att följa med en bitterljuv chatt mellan ett tidigare kärlekspar. Texten i Akram Zaataris video framträder lättläst på en gammaldags skrivmaskin.

Det är mycket som processas, allt är föränderligt och splittrat. I David Altmejds stora spegellabyrint är plexiglaset krossat här och där. The Orbit ter sig som en helvetisk konsumtionsfabrik där ett livselixir pressas ur frukter och bär av kloförsedda händer, kanske bara för att bli drivmedel för processen. Du är delaktig, säger speglarna som reflekterar ens förbryllade uppsyn.

Rollspel väcker obehag

Erwin Olafs porträtt av barn i vuxenroller väcker ett omedelbart obehag. Olaf, som också jobbar som reklamfotograf (Levi's, Heineken, Microsoft), har fotograferat barnen som om de var tänkta att göra reklam för någon lyxprodukt. Barnen – här finns också några vuxna – är oklanderligt klädda, med hårda blickar. Drillade. Formstöpta i roller som samtidigt inbegriper översitteri och objektposition. "Har vem som helst makten och färdigheterna att välja roll?", är frågan museet vill få oss att begrunda.

Här är det inte fråga om en vanlig uppväxt, bilderna i fotografens Berlinserie utspelar sig i miljöer associerade med Nazityskland. Den förföriskt perfekta ytan och den inte helt klara fördelningen av rollerna som offer och förövare provocerar på ett sätt som känns aningen beräknande, men likväl fångar de uppmärksamheten.

Sasha Hubers stansade verk bredvid för en tillbaka till verkligheten. I De försvunnas hav kombineras en eterisk yta med drag av aggression i den bakomliggande tekniken, skjutandet av stift, till en elegi över dem som förlorats i överlastade båtar.

I en annan tid

Berlinde de Bruyckeres skulpturer verkar befinna sig i en helt annan tid, eller kanske utanför tiden. Skinnlika sjok ligger i högar som något redan konsumerat och förkastat och i ett mörkt rum står Cripplewood I. Här är det inget som blinkar och flimrar. Inget febrilt sökande. Den formlösa skulpturen framstår inte bara som ett dött, utan ett utdött, djur. Det är förvånansvärt rogivande att umgås med varelsen. En större – alldeles magnifik – Cripplewood-skulptur visades på biennalen i Venedig 2013, men även denna är ett praktexemplar i all sin ömklighet.

I själva verket har så många av utställningens konstnärer figurerat på biennalen i Venedig att man kan tänka sig att utställningen till stora delar planerats där. Också Antti Laitinens rekonstruerade träd finns med. Det imponerande, om än lite spretiga, urvalet verk får det hur som helst utställningen att kännas som en mindre biennal, eller en tjuvstart på Ars 17.

Synnöve Rabb Konstredaktör

Den 8 februari öppnar utställningar av konceptkonstpionjären Joseph Beuys och den dansk-isländske nutidskonstnären Olafur Eliasson.

Den 21 juni öppnar utställningar av Ernst-Mether Borgström och den brittiska målaren och filmaren Sarah Morris.

Under hösten 2017 visas verk av Heli Rekula.

Ett designcenter, vars kärna är samlingarna av Rut Bryk och Tapio Wirkkala, tar plats på Emma nästa år.

Årets mest besökta utställning är Rut Bryks Den magiska lådan, som setts av 50 000 personer. I början av november uppgick årets totala besökarantal till 105 000.

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning