Flickepos och polynesisk mytologi

Den utvalda. Huvudpersonen med halvguden Maui i animationen Vaiana. Bild: Disney

Slående ofta kretsar Disney-filmerna kring en tonårsproblematik: lämna familjen, gå ut i världen och hitta den rätta. I Vaiana är budskapet snarare traditionellt finlandssvenskt: lär dig segla.

ANIMATION

Vaiana

Regi: Ron Clements & John Muskeer. Manus: I rollerna: AuliЃfi Cravalho, Dwayne Johnson, Jermaine Clement m.fl.

Vaiana (AuliЃfi Cravalho) växer upp som hövdingens dotter på en liten hawaiiansk ö. Hennes pappa förbjuder henne att åka ut i båt men hon när en evig längtan till horisonten. De idylliska vulkanöarna förstördes då halvguden Maui (Dwayne Johnson) stal Tefitis hjärta och gav det till människorna.

Eftersom historien väl har nån botten i polynesisk mytologi är hjälparen havet och motståndaren naturen, dvs lavaöns ande, som har blivit förråd. Här finns ett ekologiskt budskap som hade kunnat vara mer kritiskt och synligt. Det tar en stund att vänja sig vid dessa förkroppsligade naturfenomen som karaktärer, men det går.

Vaiana hör till raden av Disneys mäktiga flickepos (bl.a. Mulan, Brave och Frozen) och bolaget tycks alltid lära sig några feministiska läxor inför följande. Här är det självklart flickan som ska bära sin kultur vidare (efter att hon lärt sig trotsa sin far). Hon lär sig praktiska färdigheter (att segla, slåss och navigera) och det slutar inte i någon fånig kärlekshistoria. Min nioåring sa: hu, det hade ju varit sliskigt om hon och Maui hade blivit ihop, han var ju 1 000 år gammal! Hon saknade ingen romans och det gjorde jag sannerligen inte heller.

Slående ofta kretsar Disney-filmerna kring en tonårsproblematik (ett arv från folksagorna): lämna familjen, gå ut i världen och hitta den rätta. Här är budskapet snarare traditionellt finlandssvenskt: lär dig segla.

Vaiana är den utvalda (vilket hon typiskt nog som flicka betvivlar) men hon räddar konkret världen genom vad hon GÖR, från att vända en nykläckt sköldpadda som går åt fel håll till hela övärlden. Även mitt vuxna hjärta sväller av de kraftgivande sångerna av Lin-Manuel Miranda: How far I'lll go, I am Moana, We know the way.

Filmen är visuellt oerhört vacker: hav och horisont och himmel (men varför måste varje armé ha tusentals kokosnötssoldater osv – megalomani à la Mad Max). Jag gillar inte sättet att göra människorna så lika dockor (huden blir underlig), men åtminstone går Vaiana stadigt på platta fötter, inget barbie-trippande.

Fortfarande är det mannen som får vara den roliga, men många av skratten är på hans bekostnad: halvguden Maui är fåfäng, svag för smicker och har en festlig sång där han skryter rakt igenom. Men han är också generös och hygglig. Tuppen Heihei är så korkad att han kullkastar idén om att varje biroll innerst inne har något skinande karaktärsdrag som hjälper hjältinnan vinna. Men min favorit är ändå den glittrande krabban Tamatao (Jermaine Clement) med sin glamrock – Liberace möter David Bowie. Hans sång Shiny är smart och glittrande camp, äntligen!

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning