Flagranta orättvisor i coronapolitiken kan inte längre godtas

Kom ihåg säkerhetsavståndet, står det i Nationalteaterns fönster. Bild: Vesa Moilanen/Lehtikuva

Då risken att dö minskar, ökar det politiska och moraliska mandatet att tillåta större publiksamlingar, liksom trycket på att bättre garantera andra grundläggande rättigheter, skriver HBL:s kulturchef Fredrik Sonck.

Det politiska och moraliska mandatet för strikta publikbegränsningar börjar vara uttömt.

Ungefär så kan man tolka kulturminister Antti Kurvinens (C) besked på torsdagen. De senaste veckorna har företrädare för regeringspartierna uttryckt en allt större förståelse för den kulturbransch som lider så svårt av restriktionerna.

"Kravet på ett tvåmetersavstånd och det omöjliga kravet att dela in publiken i grupper försvinner", skrev kulturministern på Twitter. Senare under torsdagen skickade Social- och hälsovårdsministeriet också nya anvisningar till regionförvaltningsverken.

Välkommet, men kommet lite väl sent.

Så tycker nog många kulturarbetare om kursomläggningen. Frustrationen har varit stor. En del institutioner har talat om civil olydnad, om att trotsa regelverken eller åtminstone modifiera dem enligt sunt bondförnuft. Ilskan mot regeringen och myndigheterna nådde kokpunkten redan i våras.

Anledningen till att den (vad det verkar) får gehör först nu, har förstås att göra med den förändrade helhetsbilden.

Sedan våren har det politiska och moraliska mandat som regeringen lutat sig mot eroderat i samma takt som vaccinationsgraden stigit. Orsaken till att folk i gemen länge kunde acceptera regeringens tidvis osnygga politik var ju i grund och botten den uttryckligen dödliga coronapandemin. En av statens mest centrala uppgifter är att skydda medborgarnas liv, och om man som medborgare upplever att staten sköter sig därvidlag kan man ha överseende med att stilpoängen uteblir: med att snabba och resoluta åtgärder också är trubbiga och orättvisa, med att man vill ta det säkra för det osäkra, med att det blir lite si och så med lagligheten, med senfärdigheten.

Så jag tror att man ska förstå finländarnas överlag förståelsefulla inställning till coronapolitiken, liksom också kulturpublikens tålmodighet.

Nu är vi på gränsen till en situation där nästan alla som har anledning att vara oroliga för en allvarlig coronainfektion haft chansen att skydda sig genom vaccin. Ovaccinerade är främst barn, som bara i väldigt sällsynta fall blir allvarligt sjuka, och vaccinvägrare, som i princip entledigat staten från dess ansvar för deras eventuella död i covid-19 (den vidare problematiken med den här sortens risktagande är sen en annan femma).

Nej, covid-19 är inte som en vanlig influensa, men utan tvekan har sjukdomen blivit mer som en influensa under det senaste halvåret för den majoritet som är vaccinerad. Och då risken att dö minskar, ökar det politiska och moraliska mandatet för att tillåta större publiksamlingar liksom trycket på att bättre garantera andra grundläggande rättigheter. Så kan man också uttrycka det.

All dumdristighet ska förstås fortfarande beivras. Alla rimliga säkerhetsåtgärder ska fortfarande vidtas. Pandemin är inte över och fortsättningsvis behöver vi vara uppmärksamma på mutationer, risksituationer och intensivvårdens kapacitet. Fortsättningsvis behöver regeringen och myndigheterna se till att bromspedalen fungerar.

Men flagranta skevheter i hur restriktionerna slår mot vissa branscher och verksamheter kan inte längre godtas.

Fredrik Sonck Kulturchef

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning