Fiske, krig, äktenskap och feminism på Helsinki Lit

Golnaz Hashemzadeh Bondes.Bild: Helén Karlsson

På fredag och lördag är det dags för Helsinki Lit, den lilla men gnistrande litteraturfestivalen som i år ordnas för fjärde gången.

Här några plock ur det mångsidiga programmet som väcker min nyfikenhet:

Golnaz Hashemzadeh Bondes (bilden) fina roman Det var vi (2017) handlar om en kvinna som deltog i den politiska kampen för att störta shahväldet men strax därefter tvingades fly den religiösa diktaturen i Iran. Tre decennier senare är hon döende i cancer och rasande – på sin empatiska läkares tårar, Sverige, livet, sin ex-man, sig själv. Och emellanåt också på sin dotter, som ska få leva medan modern ska dö. En rörande och ovanligt orädd litterär dödsuppgörelse med sådant man inte kan rå på, inklusive sitt eget temperament. Hashemzadeh Bonde skall samtala med riksdagsledamot Jani Toivola som nyligen gav ut en bok om sitt föräldraskap och nyfamiljsliv, Kirja tytölleni.

Norsk-danska Kim Leines roman Avgrunden handlar om två danska bröder som ansluter sig till jägarna och deltar i inbördeskriget i Finland, vilket brutaliserar och perverterar dem båda för resten av livet. Han skall samtala med den finska författare Sirpa Kähkönen, också hon insatt i inbördeskriget – ett möte mellan två mycket olika berättarmetoder när det handlar om att skildra våldets och krigets avtryck i människors kroppar och själar. Leine är ytterst åskådlig, Kähkönens skildringar är inkännande och aldrig sadistiska.

Litteraturprofessorn och feministen Ebba Witt-Brattströms äktenskapsskildring Århundradets kärlekskrig utkommer i finsk översättning. Hon samtalar med bloggaren Koko Hubara, vars debutbok Ruskeat tytöt utkommer i svensk översättning i höst. Hubara står, gissar jag, i den här konstellationen för en mera intersektionalistisk, identitetspolitisk och normkritisk hållning, medan Witt-Brattströms feminism är förankrad i 70-talets kvinnokamp, hon kallar sig en "gammal ärrad cisfeminist" och är ofta kritisk mot identitetspolitik och trans- och queerfalangen av feminismen.

Italienaren Domenico Starnone skall tala med Philip Teir om sin roman Band. Romanen låter sig läsas som en replik till den berömda pseudonymen Elena Ferrantes svidande skilsmässoroman Ensamhetens dagar, och när en grupp italienska lingvister jämföre Ferrantes prosa med ett stort antal andra författare, visade det sig att Starnones språk hade intressanta likheter med hennes.

Och mycket annat spännande – de utländska gästerna i övrigt är Morten Strøksnes från Norge, Ilmar Taska från Estland, Cristóvao Tezza från Brasilien, Samanta Schweblin från Argentina, John Freeman från USA, Johannes Anyuru från Sverige Naja Maria Aidt från Danmark och Ayòbámi Adébayò från Nigeria. (Recensionen av Anyuru kan man läsa här, Adébayò här, och Aidt här)

Till slut vill jag citera en exalterad ögonvittnesskildring från fjolårets festival (sagespersonen är en man i tidig pensionsålder):

"Framför mig, bakom mig, bredvid mig tiotals, i själva verket hundratals 'kulturtanter' som lyssnar (naturligtvis utan tolkning från engelskan och svenskan) på högklassiga och intellektuellt krävande litterära samtal. Här och där en man och några yngre kvinnor. Men tanterna, dessa fantastiska bildade tanter, det är de som bär upp kulturen (...) Leve tanterna, leve mor- och farmödrarna, leve kulturen!"

Observera dock, kulturfarbröder och alla andra män, att Morten Strøksnes Havboka. Kunsten å fange en kjempehai fra en gummibåt på et stort hav gjennom fire årstider, på finska Merikirja, är en helt lysande berättad fiskehistoria med ishajen alias håkäringen (Somniosus microcephalus) som föremål för två amatörfiskares drömmar. En otroligt underhållande och intressant bok, oberoende av om läsaren intresserar sig för fiske mycket, litet eller inte alls.

Programmet finns i sin helhet på www.helsinki-lit.fi.

Nizza eller Nice?

Några läsare kommenterade min användning av ortnamnet Nizza i min recension av Emelie Enckells biografi Generalens dotter. Dagmar Thesleff. På svenska heter den franska staden visserligen numera Nice, men Daggi och särskilt henne mormor Dagmar Dippel som bodde där använde säkert den italienska formen Nizza, liksom Emelie Enckell helt följdriktigt gör när hon skriver om deras liv där. Grekerna som koloniserade staden kallade den Nikaea, sedan omtalades den på latinska som Nicaeae oppidum, och på det lokala språket niçois (nissart/niçard) kallas den Nissa.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00