Fiskare i femte generationen

De flesta av rohingya-kvinnor som bor i lägren har ögon som ännu är skrämda, vaksamma, de flesta vägrar vila sin blick i min.

Jag skriver det här dagen då FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fyller 70 år. Jag skriver det här i Cox's Bazar i Bangladesh. Om deklarationen uppnått sina mål skulle jag inte sitta här. Om deklarationen uppnått sina mål skulle jag inte skriva det här.

Jag träffar en kvinna i närbutiken, jag är på jakt efter fisk, hon köper lök och kryddor. Jag känner igen henne från flyktinglägret. För bara ett par månader sedan dödades hennes man för att han åkte ut på sjön för att fiska. För att män av hans sort, för män som tillhör det folkslag han tillhör, inte längre har någon rätt att fiska.

I dag offentliggör FN:s organisation för mänskliga rättigheter en reklam under sloganen "Stand Up 4 Human Rights". Budskapet är att människor från alla samhällsklasser och i alla tider stått upp för de som de trott på. Att alla från suffragetter till Nelson Mandela och Malala Yousafzai gjort motstånd mot en starkare part och har stått upp för en mer rättvis värld. För i grunden är det ju det de mänskliga rättigheterna är – en bekräftelse på människornas lika värde. Då den antogs var deklarationen ett försök att enas om ett svar på frågan hur vi kan undvika att grymheterna och förföljelsen under andra världskriget upprepar sig. Ett försök att reglera de mäktigas makt så att det inte längre skulle vara möjligt att diskriminera eller utrota ett helt folkslag, eller att döda eller förfölja dem som hyste en annan åsikt. Aldrig mer, sades det. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna antogs av FN:s generalförsamling 1948.

Där jag sitter och skriver det här, år 2018, kan jag i horisonten se ut över en gräns som korsades av 730 000 människor på flykt för ett år sedan. Under de första månaderna var det över 30 000 skrämda och ofta utmärglade människor som anlände varje dag. Gränspolisernas foton visar en höggravid kvinna skjuten i ansiktet och döda barn vid vägkanten. FN har klart påvisat att människorna flydde de mest fasansfulla brott mot de mänskliga rättigheterna inklusive krigsförbrytelser. Enligt en rapport från det amerikanska utrikesdepartementet som intervjuade över 1 000 flyktingar hade 75 procent sett en familjemedlem dödas och 40 procent sett en kvinna våldtas. Sedan dess har det internationella samfundet sett vad som hänt och händer, och sänt in hjälp på olika sätt, inklusive genom den organisation jag jobbar för. Hjälparbetarna har byggt hus, grävt brunnar, upprättat skolor, gett mat. När jag går genom ett av flyktinglägren hör jag ljusa barnröster som skrattar och sjunger. Livet har återgått till det normala. Men under ytan?

Kvinnan jag träffar i närbutiken anlände flera månader efter de andra. Hon flydde med fem barn, det tog henne flera månader för att hon var tvungen att gömma sig flera gånger på vägen, ibland för flera veckor åt gången. Fyra av de fem barnen överlevde flykten, den näst yngsta som var två år gammal dog. Förmodligen av hunger, säger hon. Den hungern som hennes man försökte stilla genom att trotsa förbudet att fiska.

De flesta av rohingya-kvinnor som bor i lägren har ögon som ännu är skrämda, vaksamma, de flesta vägrar vila sin blick i min. De är tack vara de som överlevde som vi alls vet vad som hände: I dag går det inte att räkna det antal som dödats eller de hus som bränts. Massgravarna är under marken och på satellitbilderna finns inte ens skeletten av hus som bränts, för också spåren av byarna har utplånats.

Kvinnan i närbutiken betalar för löken och känner med rynkade ögonbryn på fisken. Hon väljer ut en fisk som liknar en torsk. Hon vet vad hon gör, hennes man var fiskare i femte generationen.

Aldrig mer, sade de 1948. Sjuttio år senare står vi här och kan inte annat.

Annika Sandlund arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR med flykting- och människorättsfrågor