Firar ni Lenin i Finland?

Bild: Andrej Scherbakov-Parland

Åter ett jubileumsår och åter uppstår en kognitiv dissonans i historietolkningen, skriver Zinaida Lindén.

"Firar man Lenin i samband med Finlands 100-årsdag?" frågar mina bekanta i S:t Petersburg. "Han är väl populär där, han gav dem självständighet ..."

Åter ett jubileumsår – och åter uppstår en kognitiv dissonans i historietolkning. År 2009 fokuserade finländska medier på bandet mellan Finland och Sverige medan ryska medier antog att man i Finland "firade anslutningen till Ryssland som ägde rum för 200 år sedan".

Vi i Sovjetunionen trodde att finländarna högaktade Lenin. Berodde detta på finländsk diplomati? På kamrat Eino Rahjas insats i Lenins återkomst till Ryssland år 1917? Än i dag pryds Finlandsstationen i Petersburg av Lenins lok med texten "En gåva från Finlands regering".

Så länge jag kan minnas har jag förhållit mig till Lenin med förtret. Min ungdomstid präglades av idoga studier av hans verk. Vissa hafsiga anteckningar fick mig att minnas att han hade haft ett mindre bra vitsord i logik då han själv gick i skolan (enligt sovjetideologin var han lika bra i alla ämnen). Ändå var det inte helt bortkastad tid: jag lärde mig åtskilligt om de filosofer och sociologer som leninismen tar avstamp i.

Jag visste inte tillräckligt mycket om de blodsdåd som begåtts på order av Lenin (Trotskij nämndes knappt i våra läroböcker). Det som irriterade mig var Leninkulten: "keruben" Volodja Uljanov på Oktoberbarnens stjärna som prydde mitt skolförkläde, mausoleet som fick mig att känna vidskeplig fruktan, Leninstatyer, filmer, böcker.

I samband med en skolessästävling skrev jag om Jean Valjean ur Samhällets olycksbarn av Victor Hugo. Min text fick beröm, men den gick inte vidare till stadsnivån. Nästa år skrev jag om Marietta Sjaginjans bok Fyra lärdomar från Lenin. Min essä vann tredje pris i hela Leningrad.

På 80-talet följde de jag kände spelreglerna rätt mekaniskt, utan övertygelse och pietet. Leninvitsar frodades. Som Intouristguide var jag med om en stor variation av Lenins porträtt: i Tasjkent avbildades han med sneda ögon, i Baku – med tjocka ögonbryn.

Staden där jag föddes kallades för Leningrad av mina anhöriga. Även av dem som hade skäl att avsky Lenin. Leningrads belägring förenade de forna klassfienderna. "Varför säger ni Leningrad om Petersburg?" frågade poeten Georgij Adamovitj sin kollega Anna Achmatova då de träffades i London år 1965. "Staden heter så", svarade hon. För Adamovitj som lämnade Ryssland på 20-talet klingade namnet ideologiskt, för Achmatova som bodde kvar i Ryssland var det bara ett namn – precis som för mina anhöriga.

Våra språkläroböcker hade texter som "Lenin in London" och "Lenin i Stockholm". Till skillnad från Lenin fick vi inte besöka dessa städer. I universitetskören framförde vi en Leninkantat tillsammans med Mariinskij-operans solist Sergej Lejferkus. Andrasopranerna till vilka jag hörde upprepade bara: "Lenin... Lenin..." Dessa två toner, e och c, är det enda jag kommer ihåg från den tidens musikaliska leniniana. Jag blev allergisk mot personkulter för resten av mitt liv. Mannerheimkulten är inget undantag.

Mina ryska vänner är övertygade om att finländarna "förhåller sig än i dag med värme till Lenin". Kanske har jag bara inte träffat sådana finländare?

Zinaida Lindén Författare

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning