Finstilt flickskildring får känslorna att slå volt

ENSAM. Jessica Raita spelar Flickan i Viirus Allt som sägs.Bild: Cata Portin

Milja Sarkola imponerar med en njutningsfull och delikat obehaglig uppväxtskildring på Viirus.

Allt som sägs

Text, regi: Milja Sarkola. Dramaturgi: E. L. Karhu. Musik: Robert Kock.

Scenografi: Kaisa Rasila. Kostym: Riitta Röpelinen. Ljus: Heikki Paasonen.

På scenen: Maria Ahlroth, Viktor Idman, Robert Kock, Sanna-Kaisa Palo, Jessica Raita.

Premiär på Viirus 5.11.

Det är som ett finstilt jordskalv pågick. Eller som om en ohyggligt intensiv bomb detonerade, utan att rucka på eller framkalla en minsta darrning i det postmoderna förortslandskapet i kobolt och slaskgrått på Viirus scen.

Så mycket känslor kapslas in i Allt som sägs, Milja Sarkolas halsbrytande uppväxtskildring där konfrontationerna äger rum i tystnaden, andningspauserna och mellanrummen. Där det händer när det inte händer.

Så mycket ovädrade känslor rymmer även Flickan, huvudpersonen spelad av en lysande Jessica Raita, vars ljuslockiga och prydligt klädda gestalt inhyser maktbegär, våldsamhet och kladdig, desperat ensamhet.

Brutalt, nästan Flaubertaktigt granskar Milja Sarkola henne och lika hänsynslöst granskar huvudpersonen sig själv. Som tur är sker dissekeringen också med en barmhärtig humor.

Syskonpjäs

Allt som sägs handlar med Flickans egna ord om ett skilsmässobarn "som försöker rädda stämningen i familjen", som skäms och som känner att livet "sker i rummet bredvid". Vi följer henne från barndomen på åttio- och nittiotalet till hennes stundande femtioårsfest.

Verket kan ses som ett syskon till succépjäserna Perheenjäsen och Jotain toista, som båda tog avstamp i en kvistig far-dotter-relation. Den här gången är det andra halvan av skilsmässofamiljen som hamnar under lupp – dottern, mamman och brodern. Ett hem med rena ytor, fasta middagstider, hälsosam frukt och får i kål sätter sin prägel på både dramaturgin och språket. Ja, det är ett nytt språk som Sarkola tar sig an, och då syftar jag inte bara på att pjäsen är skriven på svenska. Här uttalas känslor och tankar subtilt, här navigerar huvudpersonen efter det osagda, det som kan anas bakom orden.

Ingen karismatisk och frånvarande pappa agerar den här gången Flickans motspelare. Det gör i stället en rakryggad, tålmodig och trygg mamma – Robert Kock, som med sin bruna page, sina senapsgula syntetbyxor och sin rättframma hållning uppenbart övervintrat från sjuttiotalet. Men en närvarande förälder gör inte uppväxtskildringen mindre intressant, tvärtom. Mammans raseriutbrott är skrämmande och omskakande, just för att hon är så konkret, trygg och brunbeige.

Hela föreställningen präglas av en magnifik komposition. Fönstren i fondens husfasader tänds och släcks enligt en mjuk, noga utarbetad rytm.

Varje detalj är noggrant utplacerad i familjescenerna: mammans resliga gestalt, kastrullen, "vardagstallrikarna" och lillebrors grimaserande ansikte (ljuvlig Viktor Idman!). Detsamma gäller scenerna med Flickan och hennes bästa vän (Maria Ahlroth) där väninnornas särskilda värld, gemenskap och regler sitter i varje liten blick och rörelse.

Sirligt och träffsäkert visar Milja Sarkola vilken fullkomligt skräckinjagande plats barndomen kan vara, också en barndom där inget explicit är på tok. Scenen där Flickan, nu fjortis, bläddrar i mjuka, sönderlästa tjejtidningar och trycker i sig rå kaksmet utsöndrar i sin tur tonårens sötsmakande groteskhet.

De subtila obehagskänslorna går igen i Robert Kocks melankoliska, underfundigt enkla soundtrack och Kaisa Rasilas geniala, kärleksfullt fula scenografi som fångar åttiotalsarkitekturens naiva optimism.

Spelet har nerv från början till slut. När Viktor Idmans tonårspojke förtvivlat sätter ord på livets grymhet vill jag på samma gång skratta och gråta. Så lustigt, så fruktansvärt hemskt!

Trots att Robert Kocks mammafigur har en komisk utstrålning är rollen ingen enkel karikatyr. Med sitt perfekt betonade "Må det" sammanfattar Kock en komplett livshållning, en hel generation.

Sanna-Kaisa Palo, en komedienn av högsta rang, spelar Flickan eller snarare Kvinnan i femtioårsåldern, och förser föreställningen med en sotsvart humor och en självrannsakan som får en att rodna.

Jessica Raita lyckas i sin tur med konststycket att gestalta någon som på grund av sin slutenhet, på pappret ter sig nästan omöjlig att blåsa liv i på scenen. En sträv, reserverad, fullt igenkännbar flicka, en figur som på samma gång ger litet och ofantligt mycket. Sällan har en roll varit så plågsam och upprymmande att se på scenen.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Genominformation förutspås ge bättre hälsa – men vad är ett genom egentligen?

Människans arvsmassa, hennes genom, är som ett bibliotek med oerhört mycket information. Därför väntas genominformation ge svar på många frågor om sjukdomar. 23.5.2018 - 00.00