Finstämt och sensuellt

Boodi Kabbani och Janne Puustinen möts i den finländska sommaren.Bild: Wild Beast Productions ltd.

Regissören Mikko Mäkelä står för en ovanligt mogen långfilmsdebut i detta lågmälda och sympatiska queerdrama.

DRAMA

A Moment in the Reeds

Regi och manus: Mikko Mäkelä. Foto: Ilkka Salminen. I rollerna: Janne Puustinen, Boodi Kabbani, Mika Melender.

A Moment in the Reeds av Mikko Mäkelä basuneras ut som en av de första finländska queer-filmerna. Poängen är att där tematiken på förekommen anledning gör sig bäst i urbana miljöer (jämför med Dome Karukoskis Tom of Finland) går man här in för det mest lantliga – och blåvita – av landskap: en sommarstuga vid insjöstranden.

Det drar ihop sig till en renovering av torpet, ett inte helt okontroversiellt projekt med far och son-vibbar. Det är inte bara det att sonen Leevi (Janne Puustinen), bosatt i Paris och på gång med en avhandling om Arthur Rimbauds poesi, har tummen mitt i handen. Han och farsgubben Jouko (Mika Melender), en surpuppa av den gamla stammen, kommer ihop sig också beträffande militärtjänstens vara eller icke vara.

Men i väggarna finns också en massa gammalt groll, något om en mor/hustru som tog sitt pick och pack och sedan dog under oklara omständigheter.

Stulna blickar

Spänningen är påtaglig och till soppan bidrar snart också Boodi Kabbanis syriska arkitekt Tareq, här i rollen som renoveringskarl. Se här en utomordentligt vänlig själ som i den fagra sommarnatten sätter sprätt på Leevis känslor.

Så när Leevis pappa får lov att avbryta sin semester och hoppa in på jobbet är det tuta och kör, lust och fägring stor. Inte för intet känns det som om de förlorade sönerna hittat hem, ungefär så.

A Moment in the Reeds (En stund i vassen på svenska) är en indieproduktion, en förvånansvärt vuxen och mogen sådan. I stället för att skrika sig hes väljer Mikko Mäkelä, långfilmsdebutanten, att trolla fram ett lågmält och sympatiskt litet drama som i inget skede förlorar markkänning.

Så varvas de i sig ångande kärleksscenerna med stulna blickar och många och långa samtal som präglas av att skådespelarna själva bidragit till dialogen (som i regel går på engelska), detta på ett sätt som känns lika träffsäkert som autentiskt.

Undviker klyschor

Det handlar om reserverade finländare och outhärdligt mörka vintrar, om sex och kärlek, om Paris latinska kvarter, om den förödmjukande flykten från krigets Syrien. Inte att förglömma: de många gånger fängslande familjebanden.

Okej, kanske finns det stunder när man gärna hade sett lite mera (yttre) handling, mindre kammarspel, detta samtidigt som filmens "fadersmord" kan te sig lite väl brutalt (fullt så där insnöad är väl föräldragenerationen ändå inte?).

Å andra sidan är det inte att ta fel på känslorna, på den emotionella sanningen. Och knappast blir det sämre av att filmfotografen Ilkka Salminen gör det mesta av de finländska sommarlandskapen – utan att för den skull bjuda in de värsta klyschorna.

Det säger sig självt att också skådespelarna är med på noterna; djärvt och utlämnande är bara förnamnet.

Notera att eventuella likheter med Francis Lees God's Own Country är blott en slump. En rätt så välkommen sådan.

Krister Uggeldahl

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00